Teaterföreställningar - premiärår - Regi och dramaturgi - radio och scen

2. Radiobearbetningar: Radioteatern, Sveriges Radio, P1 1990 Sjukdom eller Moderna kvinnor av Elfriede Jelinek översättning Susanne Widén; regi Saara Salminen-Wallin Den lesbiska vampyren Emily är assistent åt och förlovad med Dr. Heidkliff, tandläkare och gynekolog. Dit kommer skatterådgivaren Dr. Benno Hundekoffer med sin stora barnaskara och sin hustru Carmilla, som ska förlösas men förolyckas och blir vampyr. Det är inledningen på en osannolik kedja händelser, som allteftersom blir mer och mer drabbande samtidssatir. 1991 Dr Burkes egendomliga eftermiddag av Ladislav Smocek översättning Eva Lindecrantz och Carl Edvard Nattsén; regi Hans Ernback En av de vansinnigaste farser som skrivits, därtill en där själva rummet spelar en av huvudrollerna. Går det att göra i radio? Dr Burke kommer hem från en konvalescens och börjar med stigande förskräckelse ta till sig tecknen på att stora förändringar hotar hans tillbakadragna tillvaro i inackorderingsrummet. 1994 Den som har av Gyula Hay översättning Ulrika Wallenström; regi Peo Grape "Har någon någonsin sett Fru Képes dansa?" frågar barnmorskan fru Képes. Varför har den lilla byn på slätten så många änkor? Den fattiga flickan Mari har råkat i omständigheter med sin pojkvän, gendarmen Dani. Hon ingår ett förhandlingsäktenskap med byns rikaste och fetaste man, änklingen Dàvid, men han dör redan på bröllopsnatten. Kvar på gården finns Mari och Dàvids sjukliga dotter som anar sambandet. En bältesspännarkamp utspelas mellan de båda unga kvinnorna. Regnet strilar ner över bröllop och begravningar i den lilla byn inklämd mellan storgods i 30-talets Ungern. 1996 Nam-nam av Harry Virtanen översättning Staffan Wigelius; regi Saara Salminen-Wallin Harri Virtanen är ett av alla dessa enfant terrible i finsk teater, med anknytning till Joukko Turkka. Två affärskompanjoner, den ene bankkamrer, den andre straffad, ska försöka lura på en kvinnlig kund en undermålig lägenhet. Å ena sidan en intensiv och staccatoartad dialog, där en förhandling om köpevillkor kan övergå i vad som liknar ett skilsmässogräl. Å andra sidan en bitter moralitet : en gång förlorare - alltid förlorare.

		Till början.	Till slutet.

3. Dramaturgprojekt: Radioteatern, Sveriges Radio, P1 1989 Tillfällig tröst av Lolo Amble regi Gunnel Lindblom "Tillfällig tröst" var Lolo Ambles andra pjäs, med sin första vann hon Dramatens dramapristävling nåt år tidigare. Detta är en pjäs om den andra kvinnan - älskarinnan. 1991 Den förlorade av Carina Rydberg regi Gunilla Bresky En uppgörelse mellan en far som är etablerad skådespelare och hans dotter som är anorektisk. De har inte haft kontakt på länge. För att nå honom tar hon till allt starkare medel och blir mer och mer utmanande, som kvinna. Han blir äcklad, men lyckas bevara distansen. Stilen är tillbakalutad och coolt trivial i sin skärpta tonträff och mörka underton. Egil Hafsteinson, spelar du fiol? av Eva Ström regi Stefan Böhm "Jag var fritidsledare innan jag började fundera. Men den tiden måste ju var fri och alltså kan man inte leda den", säger Marie till Egil och leder honom ut i en värld av målade trettonhundratalsmadonnor och mångskiftande gallstenar - så länge hennes fritid varar. 1992 För att göra slut på Guds dom av Antonin Artaud översättning Percival; idé Tom Fjordefalk; regi Anders Wahlgren Artauds självutlämnande och experimentella radiopjäs från 1947 där han gör ett försök att formulera sina avsikter med vad han kallade "Grymhetens Teater". Detta blev dock för mycket för den franska radioledningen som ansåg pjäsen blasfemisk och allmänt omoralisk och förbjöd sändning i 25 år. I denna svenska version finns också fragment från originalföreställningen. Jag levde inte för att dö av Anders Wahlgren regi Anders Wahlgren Pjäsen skildrar ett tänkt möte mellan dramatikern och diktaren Antonin Artaud och författarinnan Anais Nin under en repetition på teater Athenee i Paris 1946. Här finns också en pjäs i pjäsen - Artauds första men i stort sett ospelade pjäs, den absurdistiska "Blodstrålen" från 1924. Ikonmålaren eller Människans väg av Bengt Pohjanen regi Hilda Hellwig Sergej drivs av en febrig och besatt längtan att nå konstens fulländning, skönheten som återspeglar sanningen. "Ikonmålaren" berör också Rysslands väg till utblottelse, och Rysslands mission i världen. Vilken är den ? Pjäsen ger inte svaret, men låter oss ana det genom diskussionen om de ryska tänkarna - Gogol, Dostojevskij m.fl. Trans-form-a-tion av Marie-Louise Henriz-Samad regi Saara Salminen-Wallin Ett par dröjer sig kvar i sommarstugan när hösten kommer, struntar i att återvända till staden och plikterna. Långsamt tar hösten och naturen över: vattnet stängs av liksom strömmen, pengarna och maten tar slut utan att de har kraft att göra annat än glida med. En obehaglig skildring av en slags värdetristess som gradvis äter sig in i dessa isolerade människors medvetanden, tar makten över dem och steg för steg bryter ner dem. Näktergalens kärlek av Timberlake Wertenbaker översättning Lena Fagerström; regi Agneta Elers-Jarleman En dramatisering av Ovidius metamorfos om Philomela som efter att ha blivit våldtagen av sin svåger förvandlas till en näktergal. Timberlake Wertenbaker använder intuitionen och det vaga på ett sätt som påminner om incest- eller mardrömsskildringar: allt sker och sker inte lika mycket nu som sen och förut. Eftersom det är det omöjligt onda som både förutses och inträffar - och bevittnas! - måste det förträngas. En egenartad dramatisk fördröjning mellan det förutsagda och den dramatiska verkan. Analogt med detta används Euripides Hippolytos i pjäsen som förvrängt perspektiv, missvisande varningssignal och för att markera det obönhörliga. Kvinnorna från Trachis av Ezra Pound översättning Claes von Rettig; regi Nils Gredeby Från Aischylos över Sofokles till Euripides skedde en gradvis relativisering av myten. Människorna blir mer och mer reflekterande, mer individuella och "moderna" eller "vuxna". Hos Euripides blir uppfyllandet av det mytiska till själva det tragiska skeendet. Samma tendens finns i Ezra Pounds adaptation av Sofokles drama. "Make it NEW", sa han. Originalpjäsen är en av Sofokles otympligaste och mest svårbemästrade, i Pounds version har detta drama onekligen blivit mer lättflytande. Av tragedin om Herakles och hans väntande drottning blev en tragikomedi där modernt hela tiden grälar med det antika. 1993 Jag är en annan av Anne-Marie Berglund regi Claire Wikholm Från ett hotellrum i Paris skriver den kvinnliga huvudpersonen brev till sin älskade. I breven definierar hon sig själv : jag är en kvinna som skriver. Liksom i Anne-Marie Berglunds poesi gestaltas i brevmonologerna ett självutlämnande och brett känsloregister, förenat med flanörens utanförskap och fördomsfria iakttagelseförmåga. Faust, sorgespelets första del av J W Goethe översättning Britt G Hallqvist; regi Nils Gredeby Svensk premiär för Britt G Hallqvists storslagna nyöversättning från 1956! 1994 Det var en dans av Nigel Williams översättning Staffan Holmgren; regi Peter Stormare En forskare från Brittish Museum söker i seklets början upp en gammal speleman för att dokumentera hans musik. Denne är motvillig att berätta och vissa låtar spelar han helst inte. Den historia som nystas upp är inte riktigt vad museitjänstemannen väntat sig. Berättelsen om spelemannens liv och musik visar sig vara berättelsen om industrialismens framväxt och lönearbetets förnedring. Fedra av Marina Tsvetajeva översättning Annika Bäckström; regi Agneta Elers-Jarleman Den antika myten om Fedra som övermannas av en oresonlig passion för sin styvson Hippolytos. Här i en personligt lyrisk nydiktning som till det yttre följer den klassiska handlingen - som den skildras av Racine eller Euripides, men till sin kärna är stoffet förhöjt genom modern psykologisk inlevelse. Marina Tsvetajeva har på senare år erkänts som den ryska modernismens främsta lyriker. Fedra är skriven på ett versmått uppfunnet enkom för denna pjäs : det inrymmer höglyrisk natur- och känslopoesi, likaväl som kvinnlig ironi, brutalitet och burleskerier. Om natten havet vitt av Roger Lundin regi Wilhelm Carlsson Till sommarstugan i Roslagen kommer Ragnar och Catrine med matkassar och whiskyflaskor för att fira helgen tillsammans med sin vuxne son Jan. Höstljuset är starkt och skimrande vid havet. Dagen är kall. Det är långt mellan människorna. Dödsbesattheten, de maniska upprepningarna i moderns ångestförvridna upplevelser av naturen och människorna, liksom sonens vegeterande oförmåga, gör detta till en skildring av familjedramat som Beckettskt. Modern är låst i en negativ livssyn, bottnande i bitterhet och oförmåga att stå emot makens pockande med alkoholen. I centrum sonens medlöpande och undanglidande hållning, han flyr från föräldrarnas superi, stukar foten i skogen, hjälps tillrätta av sin yngre bror som har en stuga i grannskapet, återvänder och väcker modern som vaknar upp till sin ågren, tillnyktrad. 1995 Schakt av Kurt Öberg regi Peter Luckhaus Två män instängda i ett gruvschakt. Till sin vägledning visar det sig att de bara har tre tändstickor att hushålla med. Med lågmäld humor och känsla för psykologiskt finlir utforskar radioteater-debutanten Kurt Öberg denna existentiella knivsegg. Regissören Peter Luckhaus har med stöd av Nike Markelius specialkomponerade musik skapat ett radiopoetiskt rum för detta drama som i mycket utspelas i det inre. 1996 Billie Holiday i Ullared av Carl-Johan Vallgren regi Wilhelm Carlsson En äktenskapskomedi. om Eva och Jan, ett par i trettiårsåldern - hon jobbar på skolkansliet, han är vaktmästare på idrottsplatsen - tillsammans har de ett radhus, men inga barn. Handlingen utspelar sig i den äktenskapliga bädden klockan tre på natten. Eva vaknar efter en otäck dröm och väcker Jan för att delge honom sin eftertankes kranka blekhet. Men Jan är knappast beredd att väckas ur sin liknöjdhet, lika lite som ur sin sömn. Ur detta utspelas en klassisk uppskjutningskomedi - när Eva äntligen är beredd att ge med sig, har hon just släppt en bomb som gjort Jan klarvaken. Hemma hos Åsa och Malin av Jonas Jarl regi Imor Herman Bakom den skenbart trivsamma titeln döljer sig en mycket destruktiv relation mellan två kvinnor. Åsa är författare, inne i en produktivitetskris. Hon isolerar sig hemma, rädd för flåsare i luren, rädd för hantverkare som ringer på dörren. Malin är hennes kontakt med yttervärlden. Men i den världen är inte Malin lesbisk, trots att de båda levt ihop sen flera år. Detta är Jonas Jarls debut på radioteatern. Pjäsen har tidigare bl.a. spelats av Teater Diva i Malmö i hans egen regi. Den bygger på en oavslutad berättelse av Ninni Holmqvist, som debuterade med den uppmärksammade novellsamlingen "Kostym" 1995. Fem besök av Håkan Östlundh regi Benny Fredriksson En pjäs om ett uppvaknande : Två kvinnor har levt i ett omaka förhållande. Nu ligger den dominerande av dem i koma efter en trafikolycka. 1985 kom Håkan Östlundhs debutroman "Sommarsnö", en skildring av Stockholms frånsides nattliv, som höjde sig över denna annars nötta genre. "Fem besök" är hans andra radiopjäs. Det bara fortsätter av Sören Bondeson regi Lars In de Betou Kanske radiofilm mer än radiopjäs - thrillerstämning. En samling yuppies och affärsbekanta träffas för en höstfest på sommarön. Stormen tvingar dem kvar. En moralitet om att utnyttja andra för den egna egotrippens skull. Den sexuella rivaliteten får följder som ingen tänkt sig, men heller inte är beredda att ta ansvar för. Camera Obscura av Joakim Groth regi Johan Bernander En utstuderat vardagstrivial komedi om hur en allt raskare annalkande medelålder kastar sin glåmiga slagskugga över ett bekymmerslöst barhängarliv, där drömmarna om framgång i konstnärligt förverkligande, lika väl som i kärlek, ännu återstår att infria. Fotografen Jakob ser tillbaka på de senaste månaderna. De sista med Gun och med Anjuta. Varför blev det så här? 1997 Uti vår hage av Anne-Marie Berglund regi Thorsten Flinck Ett lika makabert som storslaget teatergräl i litet format. Klaustrofobisk könskamp. Möblemanget blir till pinnved och glasflisorna yr i kaskader. Lika befriande och humoristiskt som blodigt och brutalt på ett verkligt ångestskapande sätt. En kvinnlig Strindbergare. Ormen av Johan Andersson regi Thorsten Flinck En bisarr bagatell med en man och en kvinna. Ett verbalt samlag - men inte ett erotiskt samtal - på ett matsalsbord: porslin far i golvet, cigaretter röks och broccoli förtärs. Dialogen pendlar mellan erotiska symboler -"ormen slingrar sig" - "buljongen kokar" - och referenser till borgerliga riter : ordensliv och bröllop. I finalen dyker en sydländsk betjänt upp på ett dockspelsliknande sätt. Måttlöst och komiskt. Kustens pärla av Johan Bogæus regi Lars In de Betou En milt vansinnig nutidssvensk "När våren vaknar", en lättsam historia med stort ekorum av associationer åt vitt skilda håll, inte bara till Wedekind. Pjäsen utspelar sig kring en gymnasieskola i en småstad som förbereder sig inför det traditionstyngda julspelet. En småstad, inte vilken som helst, men en där alla någon gång tycks ha befunnit sig. Under idyllen finns som sig bör mörka krafter i rörelse: mord och brott, pennalism, korruption, despotiska maktövergrepp i det fördolda, svek, sexuella frustrationer - och över alltihopa vakar ett hinsides öga... En pjäs av Roque Falcon regi Johan Bernander En suggestiv scen med en femtonårig grabb och mamman till en av hans kompisar. Pojken och kompisen skulle ha träffats men kompisen är försvunnen. Mamman vet ingenting, är starkt förfrämligad inför pojkarnas värld, sökande, förvirrad, frustrerad, rädd. Pojken kanske lite förödmjukad av att tydligen vara glömd, men framförallt ställd inför detta möte med mamman, kvinnan. I textens undermedvetna finns både erotik och ett växande hot. Personernas utsatthet gör situationen och dialogen alltmer overklig, drömlik. En mycket tät och laddad text. Knox av Lena Wiktorin regi Thorsten Flinck Ett vandringsdrama eller snarare "roadmovie" för radio om Moa, 16. Hennes pappa och hans älskarinna är narkomaner. Mamman som kommer hem från en resa, vill inte riktigt se sanningen, skjuter den ifrån sig, förytligar. Men pappan dör i en trafikolycka som ska visa sig vara en maskering av en överdos. Moa ger sig av. Via porrklubb i Stockholm och frikostig barnpension hamnar hon tillsammans med en pojkvän i Thailand, där hon blir övergiven.

		Till början.	Till slutet.

4. Introduktioner / initiativ (urval): Radioteatern, Sveriges Radio, P1 1989 Sopornas stad av Rainer Werner Fassbinder översättning & regi Britt Edwall Ett av de internationella dramer från de senaste årtiondena som vållat verklig uppståndelse genom sin problematisering av cynisk profithunger (i fastighetsspekulationernas Frankfurt) och mer eller mindre fördold fascism som den kan te sig i ett modernt megalopolis. Frontlinjerna är inte alls där man är van att ha dem, eller där det är bekvämt att förlägga dem. Men så är ju inte Fassbinder heller ute efter att invagga publiken i nån slags trygghet. 1991 Fiorenza av Thomas Mann översättning Alfred Wingren; regi Anders Levelius Den flärdfulle livsnjutaren ställs mot den asketiske botgöraren i Thomas Manns skildring från Florens 1492: Den glansfulla familjen Medici härskar oinskränkt när den fundamentalistiskt religiöse Savonarola börjar hålla sina demagogiska predikningar om rätt och straff i domen. Ingen teve, inget spring av Ulrich Plenzdorf översättning Gudrun Utas; regi Karl Dunér Den lätt efterblivne tonårsgrabben Abel bor i Östberlin på 60-talet. Hans mor har flytt till väst. I drömmen kommer hon farande över muren tillsammans med Mick Jagger. Men på TV-skärmen i den trånga lägenheten, där han bor med sin äldre bror och far, visas bara militärparaderna från DDR:s tjuguårsjubileum. Hölderlin av Peter Weiss översättning Britt G Hallqvist; regi Anders Carlberg Peter Weiss är en dramatiker som blivit märkvärdigt förbigången av svensk teater efter sin död. I detta drama i cinemascope-format från 1971 skildras den tyske romantikern som studentrevoltör och inspirerad bärare av de revolutionära idéerna från Paris 1789. Hans rykte som bitter kuf får här sin förklaring i en pjäs som kan ses som andra delen i en diptyk med Weiss betydligt mer kända revolutionsdrama "Marat / Sade". 1992 Stackars Bitos av Jean Anouilh översättning Göran O Eriksson; regi Christer Brosjö Anouilhs undertitel är "Middag med berömda huvuden", och berömdheterna som festdeltagarna är utklädda till är aktörerna från franska revolutionen. Rollen som Robespierre har tilldelats Bitos, redan i skolan mobboffer pga sin arma sociala bakgrund, nu offentlig åklagare. Han har nyligen sett till att avrätta en nazikollaboratör. Bitos misstag är att han drivit fallet av personligt hämndbegär och att det över huvud taget är revanschlusten som styr honom. Gata av Jim Cartwright översättning & regi Britt Edwall Om människorna på en förfallen gata - sista hållplatsen innan slagghögarna - i en industrihåla i norr. En skoningslös skildring av den förnedring som den sociala nedrustningspolitiken utsätter människorna för, förkroppsligad med sådan lust att man känner sig upplyft. Människorna på gatan är minst sagt sjaskiga och har inte mycket värdighet att förlora. Sjöjungfrun som sålde sin röst av Marguerite Yourcenar översättning Kerstin M Lundberg; regi Dilek Gür En dramatisering av H C Andersens saga om sjöjungfrun som säljer sin röst till havshäxan för att få komma upp till människorna och prinsen hon drabbats av glödande begär till. I Yourcenars osentimentala och klassicerande version finns associationer till Ovidius metamorfoser. Trogen sitt livsprojekt diskuterar författarinnan kön, klass, makt och nytta i en anda av desillusionerad ironi och äkta ilska. 1993 Charlotte eller omgivningen av Morti Vizki översättning Kjerstin Norén, regi Stina Ancker Om Charlotte som är kvinnlig filmare i medelåldern och hennes anhöriga: Hennes rike far, i vars lägenhet hon bor och som hon ägnar all omsorg ; hennes 12-åriga skilsmässodotter som hon behandlar efter hjärtlös slit- och slängprincip ; hennes unge älskare, som förför dottern i en scen där man av omständigheterna förstår att denna i kontrollerad desperation söker nån slags mänsklig bekräftelse, vilken som helst, och låter sig utnyttjas. Vilket modern är medveten om, men hon reagerar enbart egoistiskt utifrån rivaliteten med en annan kvinna. Pjäsen igenom diskuteras relationer på ett mondänt och jagcentrerat sätt, vilket gör allt ännu mer hjärtlöst. Som relationsdrama extremt obehagligt, känslokallt och kliniskt. 1995 Borgen av Howard Barker översättning Staffan Holmgren; regi Christer Brosjö En korsriddare återvänder hem efter många år i Palestina. I triumf ämnar han bygga sig en ny borg, och till sin hjälp har han tagit med sig en arabisk ingenjör. Men under tiden har kvinnorna vant sig vid att klara sig utan män, de går inte med på att underkasta sig på nytt. Den brittiske dramatikern Howard Barker som slog igenom i slutet av 1970-talet, har på senare år etablerats som en av Europas mest betydande samtida dramatiker. I detta köttiga, leriga och sensuella drama diskuterar han arabiskt kontra europeiskt, manligt kontra kvinnligt, religion, sexualitet, hierarki och inte minst upprustning. 1997 Den okända från Seine av Ödön von Horvath översättning Magnus Lindman; regi Stina Ancker En fasad och ett brott. Liksom i Strindbergs "Brända tomten" spelar tillfälligheterna sitt luttrande spel på gatan framför huset i vilket vi aldrig inträder, hur livet där innanför ter sig i all sin bleka krankhet får vi veta genom hörsägen. Även i denna komedi i litet format visar Horvath sitt mästerskap i att avlyssna det stora i det lilla: i en kort, till synes alldaglig replikväxling, speglas ett helt samhällsbygges omedvetna innersta mentalitet.

		Till början.	Till slutet.

	5. Teman och serier på Radioteatern som jag tagit initiativ till samt drivit eller arbetat med. Franska revolutionen 200 år, reprisserie sommaren 1989 När PR-cirkusen kring det franska firandet var som mest bombastisk, var det intressant att istället titta på vilken mångfacetterad dramatisk tradition revolutionen gett upphov till. De båda centralfigurerna Robespierre och Danton har kommit att bli två skilda moderna arketyper över maktmänniskan och hennes fall - fundamentalisten och pragmatikern, asketen och livsnjutaren. Dessa pjäser ger också en kännbar påminnelse om revolutionens oglamorösa vardag som kontrast till all festivitas. "Gröna papegojan" av Arthur Schnitzler, "Marat/Sade" av Peter Weiss, "Dantons död" av Georg Büchner, "Figaros bröllop" av Beaumarchais. Nya svenska dramatiker, hösten 1991 Bland yngre poeter och romanförfattare är intresset för att skriva dramatik mycket stort. Alla måste pröva på. Bland debutanterna finns också flera som i första hand är dramatiker. Utmärkande är att så många på allvar vill tillägna sig dramat som formspråk utifrån en nyfiken och realistisk inställning till teaterns speciella krav: att författaren aldrig kan vara ensam upphovsman till en teaterföreställning. Det har ofta varit där det stupat. Just därför är det glädjande att kunna göra prognosen att radioteaterns 14 nya dramatiker inte är några engångsdramatiker, utan just debutanter i färd med att pröva sin röst. "Hermione, min syster" av Magnus William-Olsson, "Konungen" och "Bysten" av Beate Grimsrud, "Minnas" av Carl-Johan Vallgren, "Den förlorade" av Carina Rydberg, "Ebb och flod" av Lise Indahl, "Bara alla de här dagarna" av Roger Lundin, "Man måste kunna försvara sig" av Mikael Niemi, "Eget vatten" av Patrik Bergner, "Ingenting" av Susanna Romàn, "Porträttet" av Anders Nyman, "Drömmen om en hamster" av Marie Persson, "Sebastopol" av Katarina Frostensson m.fl.
	En dag på Louvren.
	Modärna antiker, våren 1992 Radioteatern har haft en framskjuten position som introduktör av den grekiska antikens dramer som spelbar dramatik för moderna öron. Det är på Radioteatern flertalet i Sverige spelade antika dramer haft svensk premiär. Genom åren har de bildat stomme i flera huvudserier. Det har genom historien hela tiden funnits en stark dragning hos dramatiker att återvända till denna ur-dramatik och tillämpa dess teman på sin tid. Inte minst under senare år, bland yngre författare i Sverige men också på andra håll, kanske särskilt i de engelskspråkiga länderna. Det moderna antika dramat är ofta en slags teaterns arkeologi: lager har lagts på lager. Allra som mest uttalat i Living Theatres evighetsföreställning av "Antigone". Julian Beck bearbetade Bertolt Brechts adaptation av Friedrich Hölderlins översättning, i sin tur gjord på hörsägen, intuition, minnesbilder och gissningar. Under de mer än tjugu år Living Theatre levde med sin föreställning förändrades den dessutom ständigt. Detta är en av de mest konkreta manifestationerna av modernitetens förhållande till de antika myterna. "Ajas" av Robert Auletta, "Medea från Mbongo" av Willy Kyrklund, "Poetens födelse" av Kathy Acker, "Näktergalens kärlek" av Timberlake Wertenbaker, "Kvinnorna från Trachis" av Ezra Pound, "Caligula" av Albert Camus, "Didos klagan" av Vergilius, "Orfeus" av Jean Cocteau, "Släktmötet" av T S Eliot, "Penthesilea" av Heinrich von Kleist m.fl. En politisk teater, våren 1994 Baksmällan efter 80-talets dolce vita gjorde sig alltmer påmind. Nyfattigdomen började synas på gatorna och alltfler människor kände av effekterna från nedrustningen av den generella välfärden. Hypotesen var att detta snart skulle synas i den dramatik som skrevs, teatern ligger alltid närmare samhällsdramatiken än andra konstformer. Klart var iallafall att den nya politiska dramatik som eventuellt var i sin linda skulle se annorlunda ut än 70-talets s.k. plakat-teater. Vi sökte en dramatik med större krav på människoskildring. När vi började prata om en ny politisk dramatik möttes vi dock ibland av reaktioner färgade av att pamflett-teaterns fantasilösa pekpinnar fanns i färskt minne bevarade. Kanske var vi för tidigt ute? "Änglar i Amerika" av Tony Kushner, "Sol och vår" och "Lagarnas långa armar" av Barbro Smeds, "Sexualpjäsen" av iodine Jupiter, "I kassan" av Marina Steinmo, "Det var en dans" av Nigel Williams, "Möt vårens störtregn" av Boel Schenlaer, "Den som har" av Gyula Hay, "De besegrade" av Peter Weiss, "Tre fåglar landar på ett fält" av Timberlake Wertenbaker, "Att spela fyrhändigt med Thomas Tranströmmer" av Eva Ström m.fl. Inriktningen på nordisk dramatik, 1995/96 Tanken på att söka en nordisk identitet - "nordiskt ljus" (!) - i våra dramatiska traditioner föddes ur de stämningar som rådde inför EU-omröstningen. När utomnordiska bedömare ska karakterisera nordisk poesi och prosa brukar de särskilt fästa sig vid den starka känslan för naturen. Skulle man även kunna ha naturen - naturens kraft och naturens besjäling - som perspektiv på hur man läser nordisk dramatik: vad spelar havet för roll? fjället? storskogen? pinnmon? I den anglosaxiska kulturen ser de i Ibsen inte lika mycket en borgerlig realist som vi, utan en naturmystiker och sen romantiker. Något som ju också börjat slå igenom i Ibsen-uppsättningar på andra håll under senare år. I ljuset av det kan man också frigöra den svenska dramatiska traditionen från det biografiska / borgerligt realistiska och litterära perspektiv som manifesterades av Martin Lamm och Olof Molander. Istället kan man i linjen från Stagnelius och Almqvist över Strindberg, Bergman (Hjalmar), Söderberg, Dagerman och Värnlund m.fl. till Norén se en romantisk och expressionistisk källåder. Hur nära är det inte från den sistnämndes familjehelveten till skräckromantik och rentav grand guignol? Omständigheterna medgav dock aldrig att serien fullföljdes. "Poikkinaitu eller Tvärgifte" av Bengt Pohjanen, "Det drömmande huset" av Klaus Rifbjerg, "Ett dockhem" av Henrik Ibsen", "Lykke" av Vita Andersen, "Regnsonat" av Peter Asmussen, "Maria Q" av Cecilie Løveid, "Camera Obscura" av Joakim Groth, "Nam-nam" av Harri Virtanen, "Emelie Demant, en danska i Lappland" av Gunilla Bresky, "Röda droppar" av Sigbjørn Obstfelder (kommer senare), "Kranes konditori" av Cora Sandel och Helge Krog, "Gertrud" av Hjalmar Söderberg, "Sagan" av Hjalmar Bergman, "Romeos Julia" av Victoria Benedictsson m.fl. Homosexuella relationspjäser, våren 1996 Ett år efter införandet av partnerskapslagen: dags för relationsdramerna! Radioteatern var först som vanligt. Plötsligt visade det sig att flera nya pjäser behandlade förhållanden mellan homosexuella. Gemensamt för dem var att homosexualiteten inte behandlades som särskilt utmärkande. Och de handlade inte alls om aids. Kabarén "Bögar, bögar, bögar" som spelades landet runt i mitten på 90-talet är ett av få svenska exempel på en mer aktivistiskt inriktad teater för en homosexuell publik och av en homosexuell ensemble. Något som är vanligare i anglosaxiska länder, där motsvarigheterna i Storbritannien och USA till vår grupprörelse också inbegrep homosexuell gruppteater. Det mest kända dramat som kommit direkt ur denna rörelse är Martin Shermans "Bent" om homosexuella i nazisternas koncentrationsläger. I vår samtida teater klyver sig förekomsten av homosexuell tematik i två ytterligheter. Å ena sidan finns pjäser skrivna av homosexuella författare som brukar räknas till avantgardet, och ofta med kultstatus. Jag tänker då på Jean Genet, Rainer Werner Fassbinder, Bernard Maria Koltès, Pier Paolo Pasolini och Federico Garcia Lorca. Å andra sidan finns en populär dramatik som tas upp på West Ends och Broadways stora teatrar, som "Arnold" av Harvey Fierstein, "M Butterfly" av David Henry Hwang eller "The Boys in the Band" av Martin Crowley. På senare tid har naturligtvis också aids-dramatik blivit en egen genre, med Tony Kushners "Änglar i Amerika" som magnum opus, vilket förändrar bilden en smula. För annars är det så att i mitten, i det borgerligt realistiska, psykologiserande relationsdramat är homosexualitet tämligen osynligt. Vilket Radioteatern alltså ändrade lite på i och med den här serien. "Hemma hos Åsa och Malin" av Jonas Jarl, "Fem besök" av Håkan Östlundh, "Förföraren" av Carina Rydberg, "Karnevalsnätter" av Björn Collarp, "Fiskarna på haven" av Staffan Göthe, "Hämndaria" av Lars Norén

Åter till: Regi.

	Till startsidan	Till början
	pferm@pferm.se <>