Rubrik: Peter Ferm

Dagens dramatiker:
Howard Barker

Den snart femtiårige britten Howard Barker är en av samtidens viktigaste och intressantaste världsdramatiker.

Han befinner sig sedan länge i samma division som Koltès, Pinter, Duras, Shepard, Bernhard, Handke, Mamet. Men han är efter trettitalet pjäser, 25 år efter debuten, fortfarande märkligt anonym. Betydligt mindre känd än de å andra sidan avsevärt mindre produktiva generationskamraterna Nigel Williams, Stephen Poliakoff och Christoffer Hampton. Vid det här laget har Barker haft tre internationella genombrott. Först med "Vargen" i slutet av 70-talet, sedan med radiopjäsen "Slaget vid Lepanto" i mitten på åttitalet och nu senast alltså med "Borgen", som dock är en elva år gammal pjäs, samtida med "Slaget vid Lepanto". Den hade premiär på Royal Shakespeare Company 1985 i samband med att man presenterade en hel säsong med Barker-pjäser.
Att vi inte tagit upp "Borgen" förrän nu beror inte på att den sent om sider blivit en av alla dessa europeiska framgångspjäser, "Borgen" har funnits med i radioteaterns repertoardiskussioner sedan 1989, utan får tillskrivas en serie slumpvis samverkande olyckliga omständigheter.
Det finns flera skäl till att Howard Barker förblivit så anonym : Ett av de främsta särdragen hos nutida anglosaxisk dramatik är att den är praktisk och billig att producera. Den har ärvt berättartekniker med rötterna i fringe och off Broadway, och som anammats av både teatrar som lever på krympande statsunderstöd och teatrar som lever på helt kommersiella villkor. Men här skiljer sig Howard Barker fullständigt. Han är totalt opraktisk, hans pjäser är organismer som muterar och förökar sig. Den trygghetsinvaggande förväntningsdramaturgin kan man bara finna spårämnen av. Han kan sägas tillämpa en ögonblickets våldsamma och irrationella dramaturgi, ögonblick som på ett måttlöst sätt fogas till varandra. Barkers pjäser kan vara flera hundra sidor och innehåller ofta ett myller av rollfigurer som inte så enkelt låter sig dubbleras.
Därav följer att han också anses svår och intellektuell, han är ingen populär massdramatiker. Dessutom är han ständigt politisk, men inte heller det på något enkelt etiketterbart sätt, han är inte likt Edvard Bond en Brecht-lärjunge. Barker misstror tvärtom starkt det rationalistiska, vilket ju nog så tydligt illustreras i just "Borgen" - naturligtvis kallades han postmodernist av ledande kritiker förut när det var populärt att sätta den etiketten på både det ena och det andra. Något postmodernistiskt program har han själv dock aldrig bekänt sig till.
Inte desto mindre är han en dramatiker som starkt uppskattas av skådespelarna för sin stora spelbarhet. I England finns t.o.m. ett särskilt kompani, The Wrestling School eller Brottarskolan, som bildats av etablerade skådespelare enkom för att spela Barkers dramatik.
Hans tidigare pjäser, från det arga sjuttitalet, däribland de på dramaten spelade "Vargen" och "Mörkläggning", liksom de av radioteaterns framförda "Vitsen med kåken" och "Herman, nu med Millie och Mick", uppskattades för sin fräna och träffsäkra satir. Och hatades får man väl tillägga, "Mörkläggning" som skrevs 1977 hade faktiskt sin urpremiär på Dramaten 1980. I England fick den inte spelas och det var ändå före Thatcher. Med åren har han kommit att utveckla en mycket egen variant av tragedi, som han i sin essäbok "Arguments for a Theatre" benämner "katastrofisk teater". En teater för en värld utan konsesus, varje individ måste själv uppfinna den moraliska kalgonet. Till skillnad från i den traditionella tragedin, menar han, underordnas figurerna i hans pjäser inte en allomfattande moral. De urskuldas inte genom det tragiska handlingsmönstret, publikens identifikation uteblir, liksom dess medömkan, den eftertraktade reningen uppnås inte. Härav följer att protagonisten inte behöver vara sympatisk : tänk på riddaren Stucley, kände du något engagemang för att han skulle få genomföra sitt triumfbygge ? Men fördenskull blir ju inte Ann någon hjältemodig Lysistrate, och vilka är kvar på slutet, ingen av dem som utkämpat huvudkonflikten, nej, liksom i Shakespeares Hamlet står istället sidofigurerna där som synnerligen tvetydiga solitärer. Och den arabiske ingenjören, som både är en spegling av en mer förfinad civilisation än den snoriga och burdusa riddarvulgariteten och en länk till den likaledes överlevande häxans irrationella och organiska livsåskådning, han får säga att också nedmontering kräver sina ritningar. Då är inget simpelt definierbart, ett öppnare och mindre renande slut är svårt att tänka sig.
Denna känsla för katastroftillstånd fanns dock redan i de tidiga mer satiriska samtidspjäserna. "Herman, nu med Millie och Mick" är en av de få komedier Howard Barker har skrivit. Det handlar som så ofta om underkastelse och maktutövning och den dubbelbottnade njutning eller vad man ska kalla det som ligger i ett sådant förhållande av ömsesidigt beroende. Herman är arbetsskygg eftersom han en gång för alla genomskådat vilket kvalificerat självbedrägeri det ligger i allt tal om meningsfull sysselsättning och självförverkligande. Men hans hustru ger sig inte, hon ser till att han gång på gång kommer iväg till arbetsförmedlingen. Polaren Mick är dock räddningsplankan som nog så påpassligt behöver sparras i sin idoga biljardträning. Denne Mick visar sig sedan kunna erbjuda en lösning genom ett totalt meningslöst, oändligt och tankebefriat sisyfosarbete som Herman hängivet tar sig an. Man måste tänka sig Sisyfos lycklig som Camus sa - man kommer också att tänka på Becketts Godot, vad heter slaven om inte Lucky. Här hör vi Ernst-Hugo Järegård och Solveig Ternström som Herman och Millie i Per Verner-Carlssons radiouppsättning:
 

 
MILLIE: Så där ja.
HERMAN: Är du säker på att du har borstat axlarna ordentligt? Jag tror inte att du är tillräckligt noga. Det kan ju finnas allt möjligt på axlarna... runt kragen till exempel. Det är precis ett sånt ställe, där det samlas lösa hår och mjäll.
MILLIE: Nu då?
HERMAN: Om jag vore som du, skulle jag vika upp kragen, så att du kommer åt ordentligt... Och byxorna... det är nog bäst att du ger dem en omgång till. Allt hår från axlarna har antagligen fortsatt ner på byxorna... och strumporna. Långt hår har en tendens att göra kragar smutsiga. Jag la märke till det, när jag lät håret växa ut till en mer modern längd. Plötsligt var kragarna smutsiga. Det bildades en fettrand där håret kom i kontakt med kragen. Jag antar att du la märke till det också.
MILLIE: Men du är alltid så noga med att tvätta håret.
HERMAN: Visserligen... men kläder är så utsatta. Den här kostymen börjar bli rätt sliten.
MILLIE: Du har den så ofta. Det är oundvikligt.
HERMAN: Det finns ingenting värre än fläckar på kläderna. Ja, jag läste nånstans att arbetsgivare omedelbart blir på sin vakt. De dömer en efter ens yttre.
MILLIE: Du ser alltid fläckfri och oklanderlig ut när du är på anställningsintervjuer.
HERMAN: Det stod i tidningen att det bara är att ödsla med tiden att inte komma oklanderligt klädd till en anställningsintervju. Hur är det med skorna?
MILLIE: De behövde bara dammas av. De var alldeles blankskinande i går... och det börjar bli ont om tid.
HERMAN: Du borstade dem för igår, du borde nog borsta dem för idag också. Trots allt: en anställningsintervju är en anställningsintervju.
MILLIE: Men det fanns knappt ett dammkorn...
HERMAN: Du vill väl att jag ska göra ett gott intryck, eller hur?

I radiopjäsen "Slaget vid Lepanto" är de reella och moraliska katastroferna förbundna med varandra som kinesiska askar. Galactia har fått i uppdrag att måla en hyllning till slaget vid Lepanto 1571 där turkarna avgörande besegrades av de kristna allierade. Resultatet blir dock för blodigt och realistiskt, tavlan visar det höga pris i form av blod och inälvor som segern kostade. Galactia kastas i fängelse. Hennes anpasslige älskare får istället uppdraget, men misslyckas. Då tas tavlan till nåder, när den genom en humanistisk kullerbytta kan användas i maktens syften. Slutligen hör vi Jane Friedmann och Ingvar Hirdvall som konstnärinnan och en något tvivelaktig anatomisk sensation till modell:
 

 
GALACTIA: Vem är du? Vad vill du?
PRODO: Det är jag som är Prodo - Mannen med Armborstpilen i Huvudet.
GALACTIA: Javisstja. Kom in!
PRODO: Jag är redan inne, Signora; jag skulle komma två, sa ni. Klockan är två nu... jag kommer alltid punktligt, för jag är en mycket efterfrågad person. Finns det ingen efterfrågan är det heller ingen brådska. Jag vore tacksam om vi kunde sätta igång med detsamma, jag har en skotsk anatom som väntar mig halv tre...
GALACTIA: Ja ja...
PRODO: Gaget är sju dollar, men man får inte röra den. Jag har också ett öppet sår genom vilket man kan observera magens och tarmarnas rörelser, och min vänstra hand är kluven upp till handloven, om ni är intresserad av sådant. Jag finner två dollar vara ett skäligt pris för inälvorna; då ingår handen som bonus. Ska vi börja?
GALACTIA: Ja tack.
PRODO: Jag kommer nu att ta av mig hatten. Är ni beredd?
GALACTIA: Ja, jag är beredd.
PRODO: Voila! Spetsen sitter djupt inne i centrum av huvudet och ändå har jag alla mina sinnesförmögenheter i behåll. Ja, man kan se hur själva pilen sätts i rörelse vid mera intensiv tankeverksamhet. Om ni har lust kan ni förelägga mig en enklare matematisk uppgift, gärna en addition, så kan jag kanske förevisa fenomenet ifråga.
GALACTIA: Otroligt.
PRODO: Fråga.
GALACTIA: Tolv plus fem.
PRODO: Tolv plus fem... är...
GALACTIA: Den rör sig!
PRODO: .Är sjutton! Jag är det enda belagda fallet i sitt slag: att en människa har utsatts för en traumatisk hjärnskada av den här storleksordningen och ändå behållit förmågan att tänka. Har ni lust att studera tarmarna?

Sveriges Radio, P1 söndag 19/3 1995
 

Fler artiklar:

Bildteater.

Försäljare och handelsresande i dramat.

Goethes "Faust".

Gustav III:s dramatik.

Ny svensk dramatik.

Pier Paolo Pasolini.

Regidespotism?

Romantikens dramatik.

Royal Shakespeare Company närläser Shakespeare.

Samuel Beckett.

 

Till startsidan

Till början

Skriv till...

pferm@pferm.se