Rubrik: Peter Ferm

Friluftsteatern i Eskilstuna
Gustav III:s sämsta pjäs kungligt rolig

På Rademachersmedjornas minimala friluftssen i Eskilstuna spelas i sommar "Den bedragne Bachan" - en komedi med sång och dans av den flitige dramatikern Gustav III. Det är sommarens utan konkurrens mest osannolika händelse i teaterns underbara värld.

Erövringar ur turkiska harem verkar otroligt nog ha blivit det vanligaste motivet på teatern denna allt annat än exotiska sommar. Det är alltså inte bara på Drottningholmsteatern man kan beskåda intriger bland paschor och haremsslavinnor i Mozarts berömda opera. Men det är en helt annan enlevering ur en helt annan seralj som förevisas i Eskilstuna.
I ett brev till teaterredaktionen presenterar den utomordentligt tappra teatertruppen sitt omöjliga repertoarval så här:
"Gustav III:s förmåga att skriva skådespel är omstridd. 'Bachan' är avgjort det sämsta han gjort. Det bäddar för succé. Det är ett sällskapsspektakel där den tidens spelstil accentuerar burleskeriet (observera att burleskeri och buskteater inte är detsamma)." Undertecknat Carl Braunerhielm, Eskilstuna museer.
I telefonen är Carl Braunerhielm precis så omständlig och osammanhängande som man har rätt att vänta sig av en äldre museitjänsteman. Likväl späder han ytterligare på förväntningarna:
- Fick du det brevet där jag skrev att Gustav III var inget vidare på att skriva pjäser och att "Den bedragen bachan" hör till det sämsta han lyckats åstadkomma, eller vad jag skrev? Å andra sidan så spelar vi inte så särskilt bra heller.
Detta dödsförakt är självfallet oemotståndligt. Eskilstuna kallar!
Rademachersmedjornas friluftsscen är inte större än ett lastbilsflak, inget döljer vilket provisorium den är där den står inklämd mellan en häck och en räcka utedass.
Den orientaliska miljön är utsågad i spånplattor och palmerna som vajar för vinden är äkta yuccaliljor. Framför scenen står ett par hundra trästolar utställda i gräset. Så kan också en teater se ut.
Det enda som påminner om Drottningholm eller kung Gustavs glans är barockmusiken som strömmar ur högtalarna. Plötsligt tar bandet slut och det dröjer lite innan någon får det tillbakaspolat.
Den förnäma sicilianskan Donna Elvira är förlovad med den likaledes sicilianske ädlingen Don Alonzo. Men Donna Elvira har blivit bortrövad av bachan och införlivats i hans seralj. Don Alonzo dyker upp för att återerövra den sköna. Så långt är överensstämmelsen med Mozarts "Enleveringen ur seraljen" rätt god förutom att Mozarts ädling är spanjor.
Men när bachan i Sture Hovstadius gestalt inträder i en rosa sidenmysdress och likt en annan Nalle Puh börjar tidelipomma och utföra vad Gustav III kallade ett divertissement med en lufsande koreografi upphör definitivt de sista likheterna med Mozart.
Det var om "Enleveringen ur seraljen" som kejsar Joseph II fällde det beryktade omdömet:
- Alltför vackert för vår öron, men förskräckligt mycket noter, min käre Mozart!
Det antal noter Sture Hovstadius använder i sitt milt vansinniga sång- och dansnummer skulle förmodligen även kejsar Josef II hinna med att uppfatta.
De medverkande som med två undantag är äldre herrar och damer använder en spelstil som inte kunnat skådas på denna sida senaste sekelskiftet. Alla uttryck är kråmande poser som utförs med en blandning av ironisk distans och försiktigt allvar. Det är, som man säger, kungligt roande men de flesta sommarsvenskarna i publiken ser mest ut att inte riktigt veta vad de ska tro. Är löjet oavsiktligt eller går det an att skratta?
Föreställningen gör på mig intryck av att vara en kärleksfull och älskvärd fri rekonstruktion av gustaviansk spelstil. Man kan tänka sig att den spelstil skådespelarna hittat är ungefär på den nivå där skådespeleriet befann sig på Gustav III:s tid.
När bibliotekarien A F Ristell fick kungligt tillstånd att starta en dramatisk teater i bollhuset intill slottet 1787 fick han hämta sina aktörer från operan. Tidigare hade dramatisk teater endast spelats av sporadiska privata sällskap. Tidens smak låg åt det exalterade och storvulna. Det hände inte så sällan att aktörerna konkurrerade om att synas mest på scenen. Det skulle dröja hundra år och mer innan någon hörde talas om Stanislavskij.
När jag möter fotografen efter den inte mer än en trekvart långa föreställningen ser han lätt prövad ut. Liksom för att muntra upp honom säger jag:
- Det här var verkligen ädelamatörteater av riktigt klassiskt slag.
- Han som spelade Don Alonzo var bäst, säger fotografen. Honom var det fart på. Han hängav sig verkligen åt sin roll.
Det är Carl Braunerhielm som spelar Don Alonzo. När han bytt om från siciliansk ädling till sig själv ser han ut som Groucho Marx med en cigarrstump i munnen. Det första han säger är:
- Vad vi hållit stenhårt på i de femton år vi arbetat här, är att det ska vara professionell teater. Jag däremot är amatör. Jag får vara med därför att jag kan repetera på tjänstetid. Min uppgift är egentligen att göra sådana roller som att komma in och säga hästarna äro sadlade, det skulle bli för dyrt att anställa någon för det.
Det var på inget sätt självklart att "Den bedragne bachan" skulle spelas på Rademacherteatern. Ingen tycker att den är bra, men Carl Braunerhielm har tjatat om den i flera år.
I år gav regissören Curt Broberg och de andra till sist med sig. Därtill har amatören fått den största rollen.
- Sture Hovstadius har varit lite förtretad för det, säger Carl Braunerhielm. Han brukar spela de större rollerna och jag tyckte Don Alonzo var en mindre roll i manuset.
- Sedan råkade det visa sig att det inte var så. Men sedan så ser jag också mycket yngre ut än Sture och vi tyckte att en älskare måste se yngre ut än bachan.
Carl Braunerhielm har mycket att berätta.
- Ni har gjort ett ovanligt pjäsval, lyckas jag skjuta in.
- Ja, men det är nog fortfarande mest jag som tror på pjäsen, säger han. Egentligen skulle jag velat ha haft en ännu yvigare och burleskare föreställning, men de andra är ju proffs. De kan ju spela teater så de har inte riktigt velat spela så här. Så föreställningen har blivit lite försiktigare än jag drömt om.
- Publiken förstår den inte heller, säger han. Vi brukar ju spela Tjechov, Molière, Goldoni och Feydeau, så detta var väl inte riktigt vad de väntade sig.
"Den bedragne bachan" hade urpremiär den 21 april 1789 på dåvarande Kongliga swänska dramatiska theatern i Bollhuset. Fram till den 29 januari 1809 spelades den 29 gånger.
Nu har det oväntat blivit mer än dubbelt upp. Den här gången hade "Den bedragne bachan" premiär 6 juni och har spelats dagligen sedan dess. Den 4 augusti spelas sista föreställningen. Gissningsvis den oåterkalleligen sista föreställningen av denna exotiska komedi inom överskådlig tid.

Dagens Nyheter söndag 28/7 1985
Fler artiklar:

Bildteater.

Försäljare och handelsresande i dramat.

Goethes "Faust".

Howard Barker.

Ny svensk dramatik.

Pier Paolo Pasolini.

Regidespotism?

Romantikens dramatik.

Royal Shakespeare Company närläser Shakespeare.

Samuel Beckett.

 

Till startsidan

Till början

Skriv till...

pferm@pferm.se