Rubrik: Peter Ferm

Samuel Beckett
I väntan på GDG

Det här handlar inte om min oförmåga att vänta. Likväl är det så. I den Slas-inspirerade bondbygd jag bebodde som pojk fanns ett litet säreget bussbolag. Man kunde ringa till han som stod för det och tala om när man ville åka. Hade man lite tur satte han in en buss när folk behövde den.

En liknande bekymmerslöshet rådde beträffande tiderna för de ordinarie turerna som bestod av skolskjutsen och någon ytterligare tur mitt på dagen. Bussarna kunde dyka upp till exempel en halvtimme senare än utsatt tid eller en timme och en kvart. Bönderna kunde komma körandes på sina skångliga små grå eller mörkröda traktorer utan hytt för att lämna sina mjölkspänner på mjölkpallen och mjölkbilen kunde komma och ta hand om mjölken och bönderna komma tillbaka för att hämta de tomma spännerna Mjölk-Lars lämnat istället. Sen kom bussen, eller så hade man gått hem.
Efter åtta år vid en krök på en landsväg var all ambition att komma i tid utförligen bortlärd. Mjölkpallen hann tas ur bruk och den vinröda volvolastbilen (en sån med motorn framför förarhytten, som en uppsvullen PV) byttes mot en vit tankbil. Bondgårdarna grånade alltmer och barnfamiljer från stan flyttade in i mexivillor, så voluminösa att de fick de gamla lagårdarna att se ut som små gudsförgätna vedbodar. Landsvägen asfalterades och det ordnades med vägbelysning. Busslinjen togs över av ett rikstäckande och allmännyttigt bolag som satte upp en hållplatsskylt med ett namn på som nån som bodde i trakten aldrig tidigare hört, byråkratiserat och förvrängt utan pietet.
I sak ändrades ingenting. Bussarna fortsatte att inte komma när man kunde vänta dem.
Evig, evig är en landsväg. En som inte kan vänta är en som inte gör det lättare för andra.
Men detta skulle inte handla om min skräck för att vänta och vad det med tiden lett till. Detta skulle handla om Samuel Beckett och världens mest berömda väntan: "I väntan på Godot" .
När redaktören ringde och frågade om jag ville skriva något om Beckett med anledning av den uppmärksamhet han ägnas av den pågående filmfestivalen och av stadsteatern visste jag inte vad jag skulle svara. Vem är jag att skriva om Beckett? Jag menar, han är inte precis mannen man skaffar ett personligt förhållande till. Hans verk är på något sätt för exakta och för absoluta för det.
Beckett är ett författarskap att tillägna sig. Det är det. Men att skriva något om honom? Den forskarkult och uttolkningsmyt han utsätts för torde vara unik för en ännu levande och aktiv författare. Det finns till och med en regelbundet utkommande tidskrift som helt ägnas åt Beckett-studier. Framförallt kan man bli mycket trött på den eviga frågan om vem Godot är. Eviga frågor får inte alltid de mest tillfredsställande svaren.
Låt oss ta det från grunden. Finns Beckett?
Några vänner till mig for till Paris och berättade vid hemkomsten att de mött Beckett på en gata. De hade tyckt att det hela var lite overkligt. En myt är svår att tänka sig som mannen på gatan. Eller förresten. Myter det är såna som Jim Morrison och Greta Garbo. Samuel Beckett är inte en myt. Beckett är mer.
Titta på porträttfotot här intill. Det ansiktet är alltför bekant för att man skulle känna igen det som en främling på en gata. Lite grand kanske det skulle vara som det berömda mötet med en älg Johan Ludvig Runeberg skildrade i dikten "Den enda stunden"... ("Allena var jag, han kom allena... ni vet). Titta på porträttet. Är Beckett möjlig? På en gång skarp och överseende, samtidigt tidlös och närvarande, en arketyp och ändå bekant.
I BLM nr 3 1983 finns Magnus Hedlunds översättning av ett av Becketts senare dramer: "Ohio Impromptu". Till formatet är det minimalt, tre A4 på sin höjd. Också den dramatiska situationen är minimal. På scenen finns två personer, likadant klädda och "så lika varandra som möjligt". Den ene läser högt ur en bok, den andre lyssnar. Därutöver förekommer att Läsaren gör pauser samt att Lyssnaren knackar i bordet ibland. På tredje raden kan man skönja att det Läsaren läser handlar om dem själva. Senare kan man steg för steg förvissa sig om att så är fallet utan att Beckett på något sätt trugar på en att det är så. Det ger en känsla av att man får någonting uppenbarat för sig.
Det fascinerande i detta är inte att Beckett utforskar någon minsta dramatisk grundsituation eller nåt sånt. Han utforskar inte. Det är självklart, exakt och absolut. Renheten är klassisk redan och det är ett påstående som känns truistiskt trots att det syftar på en text som är skriven 1981. Därav frågeställningen. Finns Beckett? Är han möjlig? Hade jag inte skrivit den här artikeln skulle det aldrig föresvävat mig att fundera på om han har fru och barn, om han tittar på TV, blir väckt av en väckarklocka på morgonen och om han har körkort.
En god vän till mig hade under gymnasietiden ett stående skämt om Beckett. "I väntan på gå då", brukade han säga. En gång på en fest förklarade han med folkbildarvälvilligt tonfall att det "syftade på ett drama av den ryske 1800-talsförfattaren Anton Tjechov". Jag minns hur jag ansträngde mig att låta ödmjuk när jag rättade honom. Nu kan jag tycka att det var en helt överflödig rättelse. Vad förändrar det egentligen om den eviga dikesrenen, det vindpinade trädet och de två inte mindre vindpinade luffarna hörde hemma i det ryska sekelslutet? Ur teatral synpunkt skulle det kanske till och med vara en fördel om "I väntan på Godot" spelades med samma lätthet som en Tjechov-komedi och inte med anspråksfullheten som ankommer en absurdistisk klassiker.
Första gången jag stötte på "I väntan på Godot" var en nyårsafton när jag var tretton eller nåt. Då sände TV Jackie Södermans Dramaten-uppsättning med Ernst-Hugo Järegård och Jan-Olof Strandberg. Jag hade deponerats hos släktingar över helgen och jag minns inte alls varför men jag hade bestämt mig för att se föreställningen på TV. Jag hade inte mer än börjat titta så kom de och stängde av TV:n. "Det var ingenting för barn". Jag vet inte vad de var rädda för men jag hade kunnat ana en oroad diskussion från köket när jag hade bänkat mig framför TV:n. Tiden fram till midnatt fördrevs bland annat med kortspel.
Tidsfördriv är också motbjudande. Men en sak tror jag mig veta. Om Beckett utrustat Gogo och Didi med en kortlek hade teatern varit ett oemotståndligt spelbart drama mindre. Eller förresten. Om någon skulle kunna skriva ett skådespel om människor som koncentrerat spelar kort i två timmar så vore det väl just Beckett.
Många är de som rynkat pannan över problemet vem Godot är. Bland annat har det framförts att Godot ska vara en ljudlek som syftar på Gud. Jag skulle vilja framkasta att Godot låter som en ljudlek som möjligen kan ha med GDG att göra. Eller också är han en man som har fått vara med om att ha fått vänta alltför länge och förgäves. Möjligen är det han som är den verklige väntaren.
- Lyssna på folk! Lyssna när de pratar om sitt te och sina cornflakes vid frukostbordet. Eller lyssna på gamla hemlösa original som sitter och pratar på ett nattcafé. Jag tröttnar aldrig på det. Det är samtal som flämtar på gränsen till tystnaden.
Den som sagt så är den engelske dramatikern Harold Pinter, vars författarskap inte skulle vara möjligt eller som åtminstone skulle varit annorlunda utan Beckett, har det sagts. "Det är samtal som flämtar på gränsen till tystnaden", låter som en rimlig beskrivning på Becketts dramatik. Det stämmer dock endast delvis. Becketts figurer har väl i själva verket passerat gränsen till tystnaden. Och där visar sig språket fortsätta! Var finns den djupa negativismen i det? Det är väl tvärtom positivt på gränsen till det trosvissa och naiva.

Göteborgs- Handels- och Sjöfarts-Tidning onsdag 30/1 1985
Fler artiklar:

Bildteater.

Försäljare och handelsresande i dramat.

Goethes "Faust".

Gustav III:s dramatik.

Howard Barker.

Ny svensk dramatik.

Pier Paolo Pasolini.

Regidespotism?

Romantikens dramatik.

Royal Shakespeare Company närläser Shakespeare.

 

Till startsidan

Till början

Skriv till...

pferm@pferm.se