Rubrik: Peter Ferm

Regin finns dold
i själva texterna

Först när Shakespeares texter konfronteras med skådespelares och regissörers sceniska kunnande friläggs deras detaljerade strukturer och mångsidiga innebörder, skriver Peter Ferm med anledning av TV-serien "Att spela Shakespeare".

När Shakespeare skrev sina dramer betraktades ännu inte dramatik som litteratur. Därför är logiken i hans dramatik helt och hållet scenisk. Hans skrivande är inte tuktat av regler som gjorts upp av något etablissemang med privilegiet att avgöra vad som är god smak. Den elisabetanska scenen var anpassad till fantasins blixtsnabba rörlighet, överenskommelsen mellan aktörer och publik var i varje ögonblick möjlig att förändra.
När vi idag tolkar Shakespeare begränsas våra möjligheter till intim förståelse av den alltjämt härskande borgerliga teatertraditionen. Med sin puritanska nyttomoral har borgerskapet hela tiden strävat efter att kontrollera och beskära teaterns vitalitet, vilket tagit sig flera tydliga uttryck: dramatikens upphöjelse till litteratur och de därav följande kraven på att den skulle vara bildande, smakfull och fostrande; tittskåpsscenens fantasibegränsande illussionsideal; det klassicistiska reglementet om tidens, rummets och handlingens enhet. Alltsammans har begränsat vad som varit möjligt att skildra på teatern. Det är utifrån dessa begränsningar som Shakespeare har tolkats.
Modernismen har på teatern inneburit en frigörelse från den borgerliga estetikens begränsningar. Därför kan de mångsidiga strukturerna och innebörderna i Shakespeares texter friläggas i konfrontation med skådespelares och regissörers sceniska kunnande. Hur det kan gå till berättar regissören John Barton och skådespelare från Royal Shakespeare Company om i TV-serien "Att spela Shakespeare". Tredje avsnittet av fem sänds i TV 2 i kväll klockan 22.00.
Det är ett äventyr att få följa med på denna exkursion genom de minsta vindlingarna i Shakespeares texter. Med sin enorma ödmjukhet litar John Barton helt och fullt på att entusiasmen, kärleken till ämnet och det stora kunnandet är fängslande nog för TV-tittarna. Han har helt avstått från den i TV gängse snapshot-dramaturgin som brukar förvandla alla teaterreportage till förbryllande impressionistiska collage. Här får ämnet äntligen det utrymme som det kräver. Den här TV-serien är ett unikt tillfälle att få ta del av den noggrannhet som skådespelare och regissörer tar sig an texter med.
I serien ges många exempel på hur mycket regi som finns dold i Shakespeares texter. I första avsnittet visades med vilken teatral konsekvens han använde sig av kontraster mellan naturalistiskt och upphöjt språk. En kontrastverkan som ur litteraturhistorisk synvinkel alltid tett sig problematisk. Bristen på konsekvens har ansetts klumpig och oskön. På scenen får kontrasten sin rätta verkan.
När Shakespeare ville göra klart att någon menade allvar kunde han låta denne uttrycka sig enkelt sedan någon annan uttryckt sig högtravande. Med exempel från "Köpmannen i Venedig" och "Othello" illustrerade Barton hur denna effekt uppstår när skådespelarna gör det dramatiska förloppet klart för sig.
Kvällens avsnitt behandlar balansen mellan intellekt och känslor. Det inleds med en av de i fråga om känslosam retorik högst värderade monologerna. David Sinden deklamerar Kung Lears monolog i stormen på heden på det traditionellt "röstbajsande" sätt som helst skulle få publikens öron att fladdra och ögonen att fuktas. När David Sinden senare i stället tar fasta på Lears höga ålder och nästan viskar monologen så att den mer får karaktären av en åkallan, börjar man plötsligt höra vad han faktiskt säger.
En liknande effekt uppstår i nästa måndags avsnitt där en scen ur "Trettondagsafton" repeteras och ges form. När Barton och skådespelarna efter flera turer gjort klart för sig varje innebörd, prövat hur pauserna i versen kan användas för att markera en reaktion, så förvandlas texten från ljud till betydelse. Att skådespelarna måste få publiken att lyssna till detaljerna i språket och inte bara nöja sig med den samlade innebörden är en av Bartons utgångspunkter.
I ursprungligt skick består serien av nio avsnitt, här får vi bara se fem. Denna serie är en så betydande teaterhändelse att TV inte bara måste sända de avsnitt som nu visas i repris utan också måste visa hela serien.
För den som inte kan ge sig till tåls till dess för det lär väl dröja finns hela serien i bokform utgiven av brittiska Methuen, "RSC in Playing Shakespeare" av John Barton.

Dagens Nyheter måndag 7/7 1986
 

  Fler artiklar:

Bildteater.

Försäljare och handelsresande i dramat.

Goethes "Faust".

Gustav III:s dramatik.

Howard Barker.

Ny svensk dramatik.

Pier Paolo Pasolini.

Regidespotism?

Romantikens dramatik.

Samuel Beckett.

 

Till startsidan

Till början

Skriv till...

pferm@pferm.se