Mot Bastiljen! Ropen kommer från Théâtre du Soleils berömda revolutionsspektakel 1789 som hade premiär 1970. En föreställning som gav ny innebörd till begreppet folkteater. Publiken hade ingenstans att sitta utan fick gå omkring i en stor sal där spelet växlade mellan olika podier sammanbundna av smala landgångar. För att skildra revolutionen så revolutionerade man själva teaterrummet. Ramen för föreställningen var ett tänkt gycklarspel från 1791 efter att Lafayette låtit nationalgardet skjuta mot folkmassorna på Marsfältet och förklarat att revolutionen var över. För att mobilisera folket på nytt spelar gycklargruppen upp revolutionens historia fram till denna tidpunkt. Föreställningens höjdpunkt är stormningen av Bastiljen. Skådespelarna sprider ut sig i lokalen och samlar runt sig en grupp åhörare. viskande börjar de berätta, liksom i förtroende, om fattigdomen och förtrycket och de utländska soldaterna som på kungens order belägrade Paris. Om mattransporterna som stoppades, om spionerna och angivarna. Att man stormade Bastiljen för att få vapen att försvara sig med. och om triumfen när man lyckade. Mer kollektiv och folklig har nog teatern aldrig varit. Scenen är så suggestivt uppbyggd att hela salen med publik och skådespelare blir en kokande revolutionär massa. Även om inget annat revolutionsdrama går lika långt så är denna samstämmighet mellan innehåll och form kännetecknande för flertalet revolutionsdramer. Flera av de viktigaste av dem som har skrivit om revolutionen har också varit intresserade av att hitta en kollektiv form utan traditionella hjältar.

Gycklarspelet från 1791 är en uppfinning av Théâtre du Soleil men det har ändå en viss historisk grund. Såväl gycklargrupper som stora scenteatrar framförde ofta snabbskrivna brukspjäser som kommenterade det aktuella läget. På de etablerade teatrarna oftast i klassicistisk form med antika anspelningar. Det förekom också att man ändrade i kända pjäser för att anspela på händelser för dagen, ofta som en stundens ingivelse i de interna striderna mellan rojalistiska skådespelare och de som var anhängare till republiken. Tidens tänkande var upplysningens och tidens form var klassicismen. Populära dramatiker var Voltaire, Molière och de Beaumarchais. Receptet för en nykomling att lyckas var att skriva i strängt klassicistisk anda. Den främste av revolutionens dramatiker skulle bli Marie-Joseph Chénier, teaterns motsvarighet till konstens David som slog igenom på hösten 89 med en pjäs om den frisinnade engelske kungen Karl IX.

Fastän Beaumarchais egna sympatier var mycket tvetydiga så brukar hans "Figaros bröllop" räknas som ett revolutionärt drama. Mycket tack vare censurens och Ludvig XVI:s motstånd. Dess angreppspunkt är adelsherrarnas privilegium att ta för sig bland folkets kvinnor. Det ger Figaro anledning att kritisera adelns medfödda privilegier. Så långt som i Anders Carlbergs radiobearbetning från 1970 kunde dock inte Beaumarchais gå. Någon profet var han inte. Men åren runt 1970 var ju också en upprorisk tid då man ändrade i klassiska pjäser för att passa dagens anda. Så här lät Gösta Bredefeldt som en Figaro av revolten 1968:

- Greve, ni ska få henne! Tro inte att ni är en stor förförare bara för att ni är förnäm. Börd, rikedom, rang, ställning - allt detta som gör er så oövervinnerlig, vad har ni gjort för att vinna det!? Jo ni har gjort det stora, stora , stora besväret att låta er födas! Vad är ni för slags människa egentligen? En nolla, herr greve, medan jag som är ett sandkorn i hela detta förbannade berg av människor, medan jag måste använda mer skicklighet, mera smartness, mer beräkning för att kunna existera än vad som under hundra år gått åt för att regera hela Spanien med kolonier och allt! Men detta, ers nåd, detta blir ert fall. Under mina trettio år har jag lärt mig ett och annat om hur världen fungerar. I morgon, i morgon, i morgon tar jag över ert gods, ert guld, era åkrar, era djur, era odlingar, era kvinnor, varenda en, jag Figaro! Jag, ensam! Och då...

Att använda ett erotiskt perspektiv för att gissla överheten var ju för övrigt tidstypiskt. Revolutionären Choderlos de Laclos brevroman "Farliga förbindelser" från 1782 har aktualiserats av Christopher Hamptons dramatisering. De båda libertinerna markisinnan de Merteuil och vicomte de Valmont bär framtidens händelser i sitt intrikata språk och i sina nihilistiska attityder. Förblindade av människoförakt vet de inte själva att de är dinosaurier dömda att gå under.

Om klassicismen var det rådande formidealet under själva revolutionen så var romantiken den form som föddes ur revolutionen och som ur modern synpunkt bättre fångar revolutionens anda. Detta är nu inte så paradoxalt som det låter. Klassicismen är en form som är utmärkt för alla totalitära ändamål, se på Hitlertyskland eller Stalintiden. De revolutionära ledarna under franska revolutionen hade ända sedan eden i Bollhuset i juni 89 intresse av att få sin ideologi bekräftad. De måste framställa sig som vänner av ordning och något som är beständigt i framtiden. Romantiken är skeptisk, civilisationskritisk, den kunde aldrig bli bekräftande eller representativ, men den bär på erfarenheterna från revolutionen, såväl medvetandet om orättvisorna som medvetandet om skräckväldets urspårning. Romantikens uppsåt var inte uppbyggligt. Detta är temat för Peter Weiss drama "Hölderlin" från 1972. Så är också den dömd till social fördömelse som hävdar sin romantiska attityd full ut.

Det första stora dramat om franska revolutionen skrevs också mycket riktigt under romantiken och i romantikens anda av Georg Büchner. Hans "Dantons död" från 1835 har sedan gett upphov till en egen genre, med sin egen fysiskt dynamiska form och spelstil och sin egen färgskala i brunt med inslag av trikolorens färger nersmutsade. Med "Dantons död" skapade Büchner också två moderna arketyper som står i motsatsförhållande till varandra. Å ena sidan njutningsmänniskan och folkförföraren Danton, å den andra puritanen och teknokraten Robespierre. Vem är egentligen hjälte och vem är egentligen den farligaste maktmänniskan av dessa två? Det har varit frågorna alltsedan dess.

En egenhet med dessa revolutionsdramer är att man alltid vet hur det slutar. Genren bär därför i sig fröet till Brechts episka och dialektiska teater. Som publik kan man studera motsättningarna mellan de olika figurerna och deras individuella inneboende motsättningar och koncentrera sig på att förstå varför det går som det går istället för att bara intressera sig för hur det skall gå. När Herbert Grevenius i en inledning till radioföreställningen av Georges Bernanos katolska revolutionsdrama "Karmelitsystrarna" 1951 talade om hur pjäsen slutade blev de flesta av kritikerna sura, vilket är svårt att förstå. Pjäser om franska revolutionen slutar i allmänhet med att huvudena rullar. Så här gick det för karmelitsystrarna:

/Ljudillustration: Psalmsång och giljotin som faller upprepade gånger./

Och så här går det för Danton i "Dantons död":

/Ljudillustration: Trumvirvel, giljotin som faller, jubel./

Likadant går det för Robespierre i Rudolf Värnlunds drama med samma titel. Också i Arthur Schnitzlers "Den gröna papegojan" från 1898 som utspelas på kvällen den 14 juli är det en och annan som mister huvudet i sista scenen. Schnitzler anknyter för övrigt på ett raffinerat sätt till de teman som anslogs av Laclos och de Sade. På krogen Gröna papegojan framförs improviserade teaterstycken som om de försiggick på riktigt bland gästerna. Dit är det ett obskyrt nöje för adeln att komma, de till och med betalar för att låta sig förolämpas i revolutionär anda, som om revolutionen var en del av fiktionen - den kanske mest overkliga. Men just denna kväll förblandas sken och verklighet på ett ödesdigert sätt. Ett tema som ju faktiskt också Mishima antyder i "Markisinnan de Sade" i skildringen av libertinen och grevinnan Saint-Fonds död som revolutionshjältinna i Marseille.

"Den gröna papegojan" spelades in 1986 i Claes Lundbergs regi:

BALTHASAR: Ja, så skall det gå med alla överklassglin som stjäl våra kvinnor! SCAEVOLA: Så skall det gå med alla som försöker ta det som tillhör oss! KOMMISSARIEN: Det där är samhällsomstörtande tal. ALBIN: Det är förskräckligt. De där människorna menar det ju på allvar. SCAEVOLA: Ner med alla förtryckare i Frankrike! Jag slår vad om att karln, som han kom på sin fru tillsammans med, är en av de där förbannade hyenorna som stjäl brödet ur mun på oss. ALBIN: Får jag föreslå att vi går. SEVÈRINE: Henri! Henri! MARKISEN: Fru markisinna, betänk er ställning!

I den traditionella borgerliga historieskrivningen är Danton hjälten som ville avsluta revolutionen i tid, och Robespierre skurken som drev revolutionen vidare in i skräckväldet. Så brukar också Büchners drama "Dantons död" oftast tolkas. Det finns dock ingenting i vad Danton säger eller vill i dramat som gör honom till hjälte. Danton är rakt av en njutningsmänniska som nått framgång genom revolutionen och som tycker att det räcker, fastän reaktionen och motrevolutionen är lika aggressiv som tidigare och trots att folket svälter och svartabörshajarna skor sig. Detta är knappast någon hjälteskildring. Vad som gör Danton till hjälte är att när det historiska förloppet skildras i en intrig så hamnar Danton på den tragiske hjältens plats. Motsatsen kan då sägas om Robespierre. Vad som skiljer Büchners skildring av Robespierre från hur han skildras i Stanislawa Przybyszewskas "Affären Danton" från 1929 och Romain Rollands "Danton" från år 1900, vilka båda ger en mer nyanserad bild av förhållandet, är att Robespierre hos Büchner aktivt vill angripa Danton. Hos de båda andra författarna är det Saint-Just som driver Robespierre framför sig. I ingen av pjäserna står Danton för någon bärande idé. Han lever för stunden och tror intill döden att hans symbolvärde från händelserna den 10 augusti 1792, när kungen avsattes, skall rädda honom i vilken dager han än ställs.

Ulf Palme i rättegångsscenen i Börje Mellvigs föreställning från 1963:

ORDFÖRANDEN: Ni står inför revolutionstribunalen. Ert namn medborgare? DANTON: Revolutionen nämner mitt namn. Min bostad är snart i timma intet och mitt namn i historiens Pantheon. ORDFÖRANDEN: Danton, konventet anklagar er för att ha konspirerat med Mirabeau, med Dumouriez, med Orléans, med girondisterna, med utlänningarna och Ludvig XVII:s parti. DANTON: Min röst, som så ofta har skallat för folkets sak, kommer utan svårighet att tillbakavisa förtalet. De uslingar som anklagar mig må träda fram så att jag får överhölja dem med vanära. /Bifall från åhörarna./ Utskotten må bege sig hit, jag svarar bara inför dem. /Bifall från åhörarna./ De behövs både som kärandepart och vittnen. /Bifall från åhörarna./ För övrigt, vad bryr jag mig om er och ert domslut? Jag har ju redan sagt att tomma intet snart blir min fristad. - Livet är mig en börda, man må befria mig ifrån det, jag längtar efter att få lägga det av mig. ORDFÖRANDEN: Danton, djärvheten utmärker brottslingen, lugnet oskulden. DANTON: Enskild djärvhet bör utan tvivel tadlas, men den nationella djärvhet jag så ofta visat och varmed jag så ofta har kämpat för friheten, är den förtjänstfullaste av alla dygder. /Bifall från åhörarna./ Den djärvheten är min, det är den jag till republikens bästa utnyttjar mot mina eländiga anklagare. Kan jag lugna mig när jag ser hur gement jag baktalas? /Bifall från åhörarna./ Av en revolutionär som jag får man inte vänta sig något kyligt försvar. Män av min sort är ovärderliga under revolutioner, över deras panna svävar frihetens geni, /Bifall från åhörarna./

Rudolf Värnlunds "Robespierre" från 1937 skiljer sig från de övriga dramerna om skräckväldet genom sitt helt entydiga syfte att göra Robespierre till den tragiske hjälten. Värnlund gör inte stor affär av Danton. Robespierre får vederlägga ryktet att det skulle finnas ett personligt agg mellan de båda. Istället anklagar han Danton för korruption. Liksom hos Przybyszewska gör han dock motstånd i det längsta mot skräckväldet. Här går dock vapendragaren Saint-Just längre än någon annan stans och kräver av den motvillige Robespierre att han skall utropa diktatur. Hos Värnlund är dock Robespierre en demokrat som vill tala förnuftigt med jämlikar.

Herman Ahlsell och Sören Alm i Johan Falcks inspelning från 1968:

SAINT-JUST: Nåväl Maximilien... ROBESPIERRE: Ja, jag förstår att det gäller det som du och jag talat om förut och nu har du skaffat dig stöd hos mina andra vänner. Men det tjänar ingenting till. Jag kan inte ta på mig mera. Är jag inte nog hatad förut? Jag ville inte kriget, jag ville inte terrorn, men ansvaret vräks på mig. SAINT-JUST: Låt rättvisan tiga en enda dag, och i morgon kräver aristokraterna vårt blod. ROBESPIERRE: Jag delar Saint-Justs mening. Till och med i konventet där man ändå känner mig, där jag talat så ofta för mildhet och förståelse samlar man på hat. Eller varför tisslar och tasslar man så fort jag vänder ryggen till? Varför tystnar man när jag kommer in? Varför vågar ingen stå upp och tala mot mig? Jag önskar ju ingenting annat än att få tala med människorna med förnuftets röst om allt som vi måste göra för folkets väl. Men där i konventet, där tiger man, man kryper som ljusskygga råttor ner i bänkarna. Man tittar under lugg som människor med dåligt samvete. Tror du verkligen att man kan bygga en sann demokrati på ett sånt patrask?

Också Przybyszewska försöker upprätta Robespierre som den revolutionära hjälten. Hon är dock inte lika tendentiös. Vad hon skildrar är snarare revolutionen som tillstånd - inte så mycket skräckväldet, som den skräck alla revolutionärer kände för att bli huggna i ryggen av reaktionen. Det är denna berättigade skräck som driver fram det tragiska skeendet i hennes pjäs. Ingenstans försvarar Robespierre Danton lika klart som här. I Przybyszewskas pjäs finns hoppet att det hade kunnat gå annorlunda. Dock segrar skräcken.

Vi hör bland andra Etienne Glaser som Robespierre i "Affären Danton" på Unga Klara 1986:

FOUQUIER: En så skamlös lagöverträdelse måste ju uppröra de svalaste sinnen. ROBESPIERRE: Jag förstår er, Fouquier. Men det allmänna bästas lag sätter alla paragrafer ur spel. Om ni betraktar Dantons förintande under sådana omsändigheter som en lagöverträdare, så måste ni begå den lagöverträdelsen. FOUQUIER: Robespierre: jag är åklagare, inte någon bödel i er tjänst. ROBESPIERRE: Inte i min - men i samhällets tjänst - är ni - just en bödel. Åt er utelämnar vi Republikens fiender, som det gäller att avlägsna - inte döma. BARERE: För guds skull, tänk efter lite! I tre dagar har Danton hetsat Paris mot oss; hur går det då om massan provoceras ytterligare?! FOUQUIER: Just precis. jag upprepar: ni har inte sett vad som pågår. Vi måste göra något slags eftergift, för att över huvud taget hålla... ROBESPIERRE: Understår ni er att ge uttryck för tvivel med ett enda ord till så skickar jag er i fängelse direkt från domstolen. Varsko era kollegor: det gäller alla. Säkerhetsutskottet vakar över er. Vadier kommer att ha en häktningsorder i beredskap för var och en av er. Det räcker med en blick eller en gest. BARERE: Men Robespierre, domstolen kan inte fungera under terror. ROBESPIERRE: He, vi får väl se om den kan det eller inte. Terror är den lag som styr oss alla nu. Nu kanske ni förstår mitt långvariga motstånd, eller hur? Har jag förklarat situationen tillräckligt för er? FOUQUIER: Ja då, fullkomligt. Jag har förstått. Ni kan räkna med absolut lydnad.

Przybyszewska var bergtagen av franska revolutionen. En annan som också var det var Nobelpristagaren Romain Rolland. Mellan 1898 och 1938 skrev han en revolutionscykel som omfattade inte mindre än åtta pjäser. Flera av dem, som "Danton" från år 1900 och "Vargarna" från 1898 är färjade av stridigheterna kring Dreyfusaffären. "Vargarna" utspelar sig vid fronten bland republikens soldater. Mycket riktigt blir en officer falskeligen anklagad för förräderi och spioneri. Bittert skildrar Rolland hur högre militärer, som vet att ett rättsmord begås, låter det hela fortgå. Skildringen av rättegången i "Danton" är inte mindre bitter. I detta drama är Danton inte korrupt, men han ställs inför rätta tillsammans med korrupta bankirer för att det skall se ut som om han är en av flera förrädare och inte mannen av den 10 augusti. I materialet från revolutionen såg Rolland också en möjlighet att utveckla sina idéer om hur ett drama för hans drömda folkteater skulle se ut. Han försöker skriva pjäser utan traditionella hjältar och intriger. Istället vill han lyfta fram den kollektiva handlingen som dramatisk kraft. Längst går han kanske i dramat "Den 14 juli" som skildrar stormningen av Bastiljen. I Palais-Royals folkmassor möter vi inte bara en Marat som står och gråter och en försagd Robespierre, blyg för att tilltala massorna, utan allehanda individer som från skilda bevekelsegrunder samlar sig för att ta Bastiljen för att komma över vapen som kan användas mot det hotfulla schweizergardet.

Ett annat tema hos Rolland är kravet på de individuella aktörerna att avstå från egoismen för att underordna sig plikten och saken Ett krav att uppgå i massan, i historiens malström. Ett tema som sedan Albert Camus skulle anknyta till i sin uppsats om Saint-Just i "Människans revolt". Vad som gör Saint-Just intressant som revoltör i Camus ögon är hans tysta medgivande sedan han fängslats tillsammans med Robespierre. Om revolutionen kräver hans huvud så har revolutionen rätt på samma sätt som när den krävde Dantons och de andras. Allt för saken.

Så här utvecklar Rolland resonemanget i sin "Spelet om kärleken och döden" från 1925. Leif Hedberg och Per Grundén i Thomas Müllers föreställning från 1982:

GIROME: Vårt verk var att grundlägga rätten till mänsklig frihet. CARNOT: Ja men för att en människa skall kunna vara fri måste man först försvara henne mot de som förslavar henne. Individens rättigheter är ingenting utan en stark stat. GIROME: De är ingenting när de offras för den starka staten. CARNOT: Vi måste kunna offra nuet för framtiden. GIROME: Vadå framtiden? Sanningen, kärleken, självaktningen och alla mänskliga dygder på framtidens altare? Det är att offra framtiden själv. Rättvisan slår inte rot i rutten jord. CARNOT: Naturen tar inte hänsyn till några känslor. Och mänskliga dygder frågar den inte efter för att uppnå sina mål. Målet är en dygd i sig. Och det målet vill jag uppnå till vilket pris som helst. Det är inte jag som fastställt priset. Jag har bara att acceptera det. Jag avskyr liksom du, kanske mera än du, dessa blodets och listens män. Jag är tvungen att leva med dem, sida vid sida. Jag avskyr de våldshandlingar som de dagligen låter mig skriva under. Men jag anser mig inte kunna undandra mig dem bara för att de fläckar mina händer. Jag anser stridens ändamål vara bindande. Mänsklighetens utveckling kan väl vara värd en del svinaktighet. Och om det blir nödvändigt också brott. GIROME: Jag förstår dig, Carnot. Jag misstror känslosamheten som du. Men jag misstror också ideologier. Jag har förlorat tron på den mänskliga utvecklingen. För mig är ingenting heligt utom livet, livet i detta nu.

Bernanos "Karmeliterna", som jag redan nämnt, är ett revolutionsdrama som genom sin konservativa katolicism står i skarp motsättning till alla de andra. Därför är det intressant att se hur Bernanos skildrar en underkastelse mot plikten och uppgivande av det individuella som är mycket strängare än revolutionärernas. Blanches starka ångest gör det svårt för henne att leva upp till dessa krav, men hon brinner av vilja att bli en karmelit. Hennes individuella engagemang läggs henne ständigt till last. Tidigt i inskolningen inträffar dock en pedagogisk katastrof när hon ställs inför den döende priorinnan. Denna visar sig inte alls kunna efterleva den karmelitiska strängheten in i döden, trots att hon står högst i kristlig rang.

Gerda Lundequist och Tora Teje i Olof Molanders inspelning från 1951:

MARIA: Vördade moder, ni är inte istånd att styra er tunga, men jag ver er, försök låta bli att säga något som kan... PRIORINNAN: Ingenting säga? Ingenting säga? Vad gör det vad jag säger? Jag behärskar inte längre min tunga. Ångesten sitter som en vaxmask över huden. Å, att jag kunde riva bort den med naglarna.

När Peter Weiss skildrar revolutionen i "Mordet på Marat" från 1964 så kan man säga att han sammanfattar de viktigaste dragen i dramagenren franska revolutionen och för dem vidare till en ny syntes. Här finns den kollektiva ansatsen och kraften i patienterna från hospitalet Charenton. Här finns spänningen mellan fiktion och verklighet från såväl rättegångsscenerna med Danton som från Schnitzlers gröna papegoja. Framförallt finns de båda moderna arketyperna fastän de här heter Marat och de Sade istället för Robespierre och Danton. Här uttalar de båda sitt äckel över revolutionens avigsidor . Individualisten och moralisten.

Erland Josephson som de Sade och sedan Bengt Ekerot som Marat i den svenska premiären på Dramaten 1965 i Frank Sundströms regi:

SADE: Men jag ger fan i dessa massrörelser , massor som bara går runt runt i ring. Jag ger fan i alla dessa goda föresatser som bara kör fast i en återvändsgränd. Jag ger fan i alla offer, offer för ditt och datt. Jag tror bara på mig själv. MARAT: Jag tror bara på saken, den som du förråder. Vi har störtat rackarföljet som satt och tronade över oss i sin fetma, många har vi likviderat, många har undkommit. Men många som stod på vår sida i början, kastar nu kärliga blickar på den gamla regimens glans, och det visar sig att revolutionen gällde månglarnas och krämarnas intressen. Bourgoisien, en ny framgångsrik klass... /Bifall./ ...och under dem det fjärde ståndet, vi som alltid drar det kortaste strået.

Perspektivet i "Mordet på Marat" är napoleontidens sedan länge avslutade revolution. Till sist därför också ytterligare en dramatiker som valt att skildra den överståndna revolutionen. I Ödön von Horvaths "Figaros skilsmässa" återvänder såväl Figaro som greve Almaviva från landsflykten. Inget har egentligen förändrats, mer än att godset förvandlats till ett pojkhem. Som föreståndare förbjuder Figaro pojkarna att ägna sig åt politik, istället får de panga rutor, en nog så aktuell debatt, för övrigt.

Här Thomas Hellberg i Christer Brosjös inspelning från 1973:

ANTONIO: Hör du Figaro, vad de gör, de små lymlarna. Det var tredje rutan Figaro. Jag skall ta mig tusan lära dem. FIGARO: Ta det med ro, farbror. De har fått lov att panga rutor. ANTONIO: Av vem då? FIGARO: Mig. ANTONIO: Fjärde rutan. FIGARO: Jag lovade dem det bara de höll sig borta från politiken. ANTONIO: Nej nu har du gått för långt. FIGARO: Ska du inte hälsa på min fru, farbror Antonio? ANTONIO: Vi har redan hälsat på varandra. Men jag har väl aldrig hört på maken, panga fönsterrutor för att de inte skall blanda sig i politik. FIGARO: Aldrig blir ni nöjda, ni gamlingar.

- Leve revolutionen! MANSKöR: ...Le jour de gloire est arrivé! Contre nous de la tyrannie, L'étendard sanglant est levé, Entendez-vous dans les campagnes Mugir ces féroces soldats? Ils viennent jusque dans nos bras égorger nos fils, nos compagnes! Aux armes, citoyens, Formez vos bataillons, Marchons, marchons! Qu'un sang impur Abreuve nos sillons...