Rubrik: Peter Ferm

Försäljare och handelsresande
i dramat

Historien om hur köpmän, handelsresande och försäljare har gestaltats i dramat genom tiderna, är detsamma som hela teaterhistorien från renässansen och fram till våra dagar i sammandrag. Här finns flera av de mest genomgripande konflikterna, köpmannen som dramatisk figur är en katalysator för vad som rör sig i tiden.

I begynnelsen var räntan och ingen har skrivit räntans drama som Shakespeare. Den betraktades som okristlig, men eftersom den var nödvändig för ekonomisk tillväxt, fick den istället handhas av icke kristna. Där har vi ursprunget till den girige teaterjuden.
 

 
ANTONIO: Shylock, fastän jag aldrig lånar själv,
eller ger lån mot ränta,
är jag nu beredd att för en vän, som är i trångmål
bryta min vana. -
Har han klart för sig,
hur mycket det är?
BASSANIO:Visst! Ja visst!
Tre tusen dukater.
ANTONIO:Och på tre månader.
SHYLOCK: Tre månader, ja; tre. - Nej, men det glömde jag visst...
BASSANIO: Nå, Shylock?
SHYLOCK:Ett ögonblick, jag räknar över,
vad jag för tillfället disponerar;
ANTONIO: Och, hur skön är icke falskhets yta!
SHYLOCK: Tre tusen var det, ja. Tre på tre månader...
Tre månader från tolv - låt se procenten.
ANTONIO: Nå, Shylock, ger du oss vårt lån?
SHYLOCK: Signor Antonio, ni har titt som tätt
öppet smädat mig här på börsen
för att jag har lämnat lån mot ränta.
Ni har skällt mig för hedning och blodhund,
ni har spottat på min judiska kaftan... Varför?
(Översättning Karl August Hagberg,
i bearbetning av Anders Carlberg.)

Shakespeares "Köpmannen i Venedig" är det första dramat där denna stående rollfigur får skrida till försvar. Juden, Shylock, lånar ut en större summa pengar utan säkerhet till titelns framgångsrike köpman, Antonio, som av kristen rättfärdighet inte heller kan tänka sig betala ränta. Vilket Shylock går med på, men ställer som villkor att om Antonio inte kan betala i tid ska Shylock få skära ut ett skålpund kött ur hans kropp.
Besläktad med konflikten om räntans okristlighet är ett par av dramatikens mest ödesmättade bifigurer, nämligen procentaren, pantlånaren, nasaren, fordingsägaren och i viss mån apotekaren. Om han inte driver in reverser ur det förgångna så försäljer han knivar som i Büchners "Woyzeck" eller gift som till Shakespeares Romeo. Den evige juden i den kristna tankevärldens skräckkabinett av alla som utgör "De Andra". Suggestiva, centrala scener - vad som på dramaturgspråk kallas "point of no return", varifrån det inte längre finns någon återvändo eller något hopp. Varifrån protagonisten likt ett djur i fållan obevekligt drivs framåt mot slaktmasken. Büchners nasare benämns kort och gott Juden och säljer sin kniv i övertygelse om att Woyzeck köper den för sitt självmord. Närbesläktad är Apotekaren som säljer giftet till Romeo, han får inte mycket sagt men får en sammansatt karakteristik i den unge älskarens föraktfulla beskrivning av själva köpslåendet:
 

 
ROMEO: Här är ditt guld! Ett värre gift för själen,
som stiftar flera mord i världen,
och är värre än drogen som ni fått förbud att sälja.
Jag sålde gift till dig, och inte du till mig.
Farväl! Köp mat och lägg på hullet!

Nasaren och procentaren är i det merkantila tidevarvet vad ödet var under antiken. Ingen kan fly från sitt öde, ingen får fly från sin skuld.
Dramat om köpmannen är framförallt dramat om ståndscirkulationen. Från början var han en uppkomling som försöker lägga sig till med finare vanor än han klarar av att bära upp. I commedia dell'arte-traditionen och dess efterföljd är Pantalone den löjligaste av löjliga i sin ståndssjuka. Den som gjort mest av ämnet är självklart Molière, t.ex i "Borgaren som adelsman".
Samtidigt som den nyrike utan bildning, anor och vanor väcker löje är det onekligen förtrytsamt för adeln när borgarna får bättre finansiell ställning. Ett flerhundraårigt drama vars uppgörelsescen spelades upp under franska revolutionen. Senare, på 1800-talet, i det borgerliga dramat för en borgerlig publik som nu klättrat färdigt och utgjorde samhällets elit, är ståndscirkulationen inte längre nåt som väcker löje. Då handlar det om den stora skräcken: skräcken att skandaliseras och förlora sina tillgångar och ställning, skräcken att dras ner till avgrundsfolket på samhällets botten.
Nu kommer fordringsägaren ur det förflutna, nu avslöjas de falska namnteckningarna på växlar utan värde och reverser utan täckning. Nora i Ibsens "Ett dockhem" har för att hjälpa sin make ur ekonomiskt trångmål förfalskat hans namnteckning. Det är denna handling som sätter igång hela dramat. Hos Ibsen finns också fröet till de stora livslögnsdramerna. Nog är John Gabriel Borkman en äldre släkting till Arthur Millers Willy Loman i "En handelsresandes död". Borkman har suttit i fängelse för förskingring, men han hoppas att sonen en gång ska rentvå namnet, denne väljer dock att överge fadern som får alla sina drömmar krossade och går ut i snön för att dö.
Hos Strindberg får dramat om skuldebreven och fordringsägarna en mer metafysisk prägel. I "Påsk", skulddramat framför andra, sitter fadern i fängelse för förskingring. Fordringsägaren, Lindkvist, kommer för att göra utmätning, men det visar sig att också denne har skulder att gälda.
 

 
ELIS: Varför lämnar ni icke detta papper i exekutorernas händer, så sluppe vi åtminstone denna pinsamma och långsamma avrättning?
LINDKVIST: Jaså, unge man!
ELIS: Ung eller icke, så begär jag ingen nåd, endast rättvisa!
LINDKVIST: Jaså! Ingen nåd, ingen nåd! - Se på det här papperet, som jag lagt på bordskanten, här! Nu stoppar jag in det igen!... Alltså rättvisa! Bara rättvisa! Hör nu, gamle vän; det var en gång, jag blev berövad, på ett obehagligt sätt berövad mina pengar! När jag då beskedligt skrev till er och frågade, hur långt uppskov ni behövde, så svarade ni ohövligt! Och behandlade mig, som om jag vore en ockrare, den där ville utplundra änkor och faderlösa, ehuruväl jag var den utplundrade, och ni tillhörde rövarpartiet. Men, enär jag var förståndigare, så nöjde jag mig med att besvara ert ohövliga tillmäle med ett hövligt, men skarpt! Ni känner mitt blåa papper, va? Jag kan sätta stämplar på't när jag vill, men jag vill inte alltid!
ELIS: Var så god, möblerna är till er disposition!

Också i det moderna dramat är spelet kring pengaskulder och handel starkt förbundet med ståndscirkulationen. Nu handlar inte livslögnen lika mycket om skulder ur det förflutna, utan mer om uppgörelser med de livslögner som föds ur framgångsmyter. Spelet blir mer fokuserat på själva köpslåendet, som i "En handelsresandes död" där Willy Lomans tragik ligger i att tvingas inse sin bristande begåvning som försäljare. En parallell finns i David Mamets "Bit för bit" eller "Glengary Glen Ross" där tomtmäklaren Shelly Levene vägrar ge upp, trots den nedåtgående spiral som säger att för en misslyckad försäljare återstår bara de omöjliga objekten. Något annat anförtros han inte i lönsamhetens namn. "Bit för bit" är ett mycket brutalare drama, utan Millers sentimentalitet, och där dialogen på ett innovativt sätt till stora delar utgörs av själva säljjargongen.
Handelsresanden Willy Loman är inskriven i ett av de stora moderna dramerna: det om den lille mannen som i sin kamp för framgång obönhörligt drivs steg för steg mot undergången. En intrig som återkommer i många varianter i arbetar- och bildningsromanerna, och som nu är vanligt på film, t.ex. från nya filmländer i tredje världen. En som återkom ofta till premissen framgångssträvan leder till undergång var Ödön von Horvath. Mest konkret när den misslyckade försäljerskan Elisabeth i "Tro, hopp och kärlek" försöker sälja sitt framtida lik till forskningen i ett första desperat försök att få ett litet kapital till omstart.
 

 
DOCENTEN: Vad gäller saken?
ELISABETH: Det är ett mycket angeläget ärende.
DOCENTEN: Har ni någon avliden släkting hos oss eller...?
ELISABETH: Är ni...
DOCENTEN: Jag är docent här. Ni kan lugnt anförtro er till mig.
ELISABETH: Det är nämligen så att man har rått mig att gå hit för att man kunde sälja sin kropp här, jag menar när man dör en gång, till vetenskapligt bruk.... och att jag skulle få ersättning för det med en gång. Redan nu.
DOCENTEN: Det var nåt nytt.
ELISABETH: Så sa man iallafall.
DOCENTEN: Vem kan ha sagt nåt sånt?
ELISABETH: En kollega till mig.
DOCENTEN: Och ni arbetar inom vilken bransch?
ELISABETH: Ja, för tillfället så är jag utan arbete... men jag ger inte upp hoppet för det.

Efter att själva köp- och säljhandlingen i dramat fått existentiella och metafysiska valörer har dramatiker som Fassbinder och Koltès i Jean Genets efterföljd gett den sexuella dimensioner. Så är det med förskingraren Koch i Koltès "Västra kajen", liksom med Den Rike Juden i Fassbinders "Sopornas stad". Mest extremt och konsekvent skildrat är det dock i Koltès "I bomullsfältens ensamhet", där hela dialogen består av köpslående med sexuell undertext.

Sveriges Radio, P1 lördag 3/2 1996
 

Fler artiklar:

Bildteater.

Goethes "Faust".

Gustav III:s dramatik.

Howard Barker.

Ny svensk dramatik.

Pier Paolo Pasolini.

Regidespotism?

Romantikens dramatik.

Royal Shakespeare Company närläser Shakespeare.

Samuel Beckett.

 

Till startsidan

Till början

Skriv till...

pferm@pferm.se