Rubrik: Peter Ferm

Teaterbiten:
Ny svensk dramatik
- en nyårshälsning

Återväxten bland svenska dramatiker är just nu mycket god. Vilket är både glädjande och utmanande för Radioteaterns del, eftersom denna traditionellt sett varit den främsta yngelplatsen för ny inhemsk dramatik.

När radioteatern presenterade sin repertoar i höstas, var det en journalist som undrade vart klassikerna tagit vägen. För bara ett par år sedan ställdes frågan tvärtom: var finns den nya svenska dramatiken? Och den frågan hade ställts alltsedan sjuttitalets gruppteater klingade ut och ersattes av åttitalets vurm för klassiker och regiteater. Länge var det bara fråga om gnäll från några av dem som försett gruppteatern med brukstexter och som sedan försmåtts när anspråk på stor konst var det enda gångbara.
Sen steg Norén fram och paralyserade alla. Ögonblicket innan talade man om att gå i mästarens skola och syftade då självklart på Shakespeare. I och med "En fruktansvärd lycka", "Natten är dagens mor" och "Kaos är granne med Gud" fanns det plötsligt en inhemsk och samtida dramatiker man kunde tala om på nästan samma sätt. En tid såg det ut som om det inte fanns plats för fler än Norén, men sett ur dagens perspektiv måste man nog definiera hans betydelse på rakt motsatt vis : att han snarare beredde mark för dagens vitala, nya svenska dramatik.
Samtidigt som TV skapar uppmärksamhet runt nya dramatiker, finns det flera scener där nyskriven dramatik är självklar. Stockholms stadsteaters Lilla Klara är vikt särskilt för en satsning på nyskrivet, på Dramatens Sibyllan har det nyskrivna också en given plats även om det inte är presenterat som en satsning eller ett projekt. På regionteatrarna har det nyskrivna svenska kontinuerligt haft en stark ställning, i Jönköping driver man dessutom sedan ett par år en skrivarverkstad i anslutning till teatern. Också på de olika stadsteatrarna har det blivit status att kunna presentera ny svensk dramatik på repertoaren.
Runtom Norén finns det självklart plats för en handfull väldigt olika dramatiker: Staffan Göthe, Eva Ström, Barbro Smeds, Stig Larsson och Magnus Nilsson. Och i den yngre generationen finns det flera som både låtit tala om sig, och vars personliga stil som dramatiker går att identifiera: Magnus Dahlström, Jonas Gardell och Mikael Druker. Detta är i sig en unik situation, men är ändå bara grädden på moset.
För unga poeter och romanförfattare har dramatik blivit en lockande genre som det nästan blivit ett måste att pröva, kanske därför att teater på senare år blivit ett lika levande och giltigt uttrycksmedel för yngre människor som rockmusiken. Idag är det inte säkert att man startar en rockgrupp om man vill skapa något tillsammans, det kan lika gärna bli en fri teatergrupp.
Detta ger ett mycket stimulerande klimat att arbeta i som dramaturg. Anders Nyman, Beate Grimsrud, iodine Jupiter, Mikael Niemi, Patrik Bergner, Carina Rydberg, Magnus William-Olsson, Carl Johan Vallgren, Roger Lundin, Marie Persson, Mikael Dolfe, Göran Greider och Susanna Roman är några av de unga författare som nyligen har debuterat, eller under det närmaste året kommer att debutera som dramatiker på Radioteatern. I augusti och september planerar vi att komponera en liten festival för ny dramatik och nya dramatiker med intressanta repriser från de två senaste åren och några spännande premiärer.
Vi har inte gett festivalen något namn ännu, men skördetid vore kanske ett passande namn. När vi började ett gäng nya människor här på radioteaterns dramaturgiat för ett par år sedan, höll man fortfarande på att hämta sig från den stora konflikten. Bl.a. hade arbetet i dramaturgiatet i stort sett avbrutits och legat i träda nära ett år. Det innebar att en mängd livsviktiga kontakter tappats. Vi som började då fick börja från noll och bygga upp vårt eget kontaktnät. Särskilt har vi inriktat oss på att hitta författare i den unga generationen. Därför känns det väldigt tillfredsställande att kunna presentera ett så ymnigt och frodigt flöde av dramatik, skriven av författare som i de flesta fall med säkerhet kommer att återkomma som dramatiker hos oss, på TV eller scenen.
Under de år när dramatiker och teatrar gnällde på varandra, klagades det ofta på att dramatikerna inte var tillräckligt hantverksskickliga eller tillräckligt intresserade av teaterns formkrav. Så är det inte längre. Kännetecknande för den generation dramatiker som nu stiger fram är den höga kvaliteten, förmågan att skriva dialog som är träffande avlyssnad och dramatiskt verkningsbar. Dessutom finns det hos alla jag träffat en stark vilja att lära sig förstå teaterns förutsättningar. Det vill säga: förståelsen för att en dramatisk text är en form som strävar efter att anta en annan form - föreställningen - den är utbredd. Det finns hos de unga författarna en oförstörd beredskap inför att skådespelare och regissör också är skapande människor som är nödvändiga för att texten ska bli föreställning. Detta innebär att vi kan se fram emot en mycket spännande utveckling på dramatikens och teaterns område de närmaste åren.
De texter som skrivs för radio rör sig i stort sett inom två olika genrer: dels handlar det om starkt naturalistiska familjeuppgörelser, dels handlar det om absurdistiska texter med drag av satir. Detta är ganska självklart. För det första har dessa båda genrer starka traditioner på radioteatern, dessutom är de tacksamma att börja i, samtidigt som de lämpar sig för radioteaterns format. Att det unga radiodramat ser ut som det gör tror jag alltså snarare kan förklaras med praktiska omständigheter än med t.ex. Norénpåverkan eller som tidsfenomen.
Det intressanta tidsfenomenet är istället att det just nu finns så många starka debutanter, och att det bland de som börjat som poeter eller romanförfattare är så många som på allvar vill tillägna sig dramat som formspråk, och alltså inte bara ser sig som engångsdramatiker för att de råkat få en beställning.
I tider av stora historiska omvälvningar och snabb samhällsutveckling brukar teatern inta en stark ställning, eftersom det sociala mönstret pockar på offentlig omdefiniering. Särskilt om det finns starka sociala spänningar och tydliga orättvisor. Det senaste, tydliga exemplet är från den sociala kris som förebådade Thatchers maktövertagande i Storbritannien, då föddes en konstnärligt medveten protestdramatik med pjäser som Stephen Poliakoffs "Skrik för livet", Nigel Williams "Klassfiende", Howard Barkers "Vargen" och "Mörkläggning", Barrie Keeffes "Frusna tillgångar". Samtliga dessa dramatiker hade varit igång i flera år och skrivit för fringescenen, när det politiska klimatet hårdnade låg de så att säga i startgroparna.
Så här på det nya året kan man förutspå att vi står inför något liknande : förr eller senare kommer det som kallas omvärderingen av den generella välfärdspolitiken att synas på gatorna, sen kommer steget till scenerna inte att vara så långt. God fortsättning.

Sveriges Radio, P1 söndag 6/1 1991
Fler artiklar:

Bildteater.

Försäljare och handelsresande i dramat.

Goethes "Faust".

Gustav III:s dramatik.

Howard Barker.

Pier Paolo Pasolini.

Regidespotism?

Romantikens dramatik.

Royal Shakespeare Company närläser Shakespeare.

Samuel Beckett.

 

Till startsidan

Till början

Skriv till...

pferm@pferm.se